Konsten att inte finnas
Jag är orolig för den roll som bildkonsten har i vårt län. Statens Kulturråd konstaterade nyligen att det är svårt att hitta något annat land som har en mer restriktiv skattelagstiftning än Sverige när det gäller att stimulera till privat stöd till kulturell verksamhet.
Slutsatsen av detta är att de som själva lever gott på skattemedel måste vara extra generösa. Det gäller således stat, landsting, regionförbund och kommun. Jag vänder mig till dem.
Många gallerier har stängt. Exemplet Bergdala förklarar varför. Det är ett välskött galleri i Lessebo kommun. En kommun som inte på tolv år lyckats med ett enda inköp. Jag skönjer olust inför det oväntade, alltså i mötet med kulturen. Några nya konstverk per år skulle sätta fart på tankarna i kommunhus och i den offentliga miljön.
Italienska Palatset har 23 ateljéer, de fungerar fint men i den parken är det svårt för galleridelen. Fast om där skedde regelbundna köp vore det enkelt även för galleriet. Inköp av stat, landsting, regionförbund och kommun.
Statens Konstråd köper aldrig eller sällan bildkonst i länet. Landshövding Kristina Alsér ska följa länets tillstånd och informera regeringen om länets behov. Det har hon inte gjort när det gäller bildkonsten. Eller så har hon misslyckats. Landshövding Alsér kan kräva att staten köper i Kronoberg i förhållande till länets storlek. Det blir två procent av allt. Kristina, ställ kravet!
KC SYD förmedlar uppdrag för större konstnärliga arbeten, beställda sådana. Det skulle inte vara svårt att lägga alla beställningar av konstverk för offentlig miljö via denna kunniga organisation. Då slipper vi köp från en närbelägen outbildad grupp med sin bakgrund i källarvalv och vägtunnlar. Kommunerna kan införa denna enkla regel även för sina kommunala bolag.
Kommunerna samt landstinget är de största köparna av konst. Min uppfattning är att köp skulle läggas närmare dem som betalar. Skälet är att ingen annan köper längre i Småland. Det kunde skapas enkla regler för köpen. Hälften av inköpen i egna länet. En fjärdedel i de län och landskap som är grannar. Resten i riket. En sådan regel kan beslutas hur enkelt som helst. Fyra rader i ett protokoll, det är allt.
Nu ska det bli ändring i Växjö som har en motion på gång. En procent- regeln vill man införa, alltså en procentsiffra efter hur mycket som byggs. Men efter en modell som finns i Karlstad. Där blir det ett inköp per år enligt deras hemsida. En procent är en bra nivå, den har fungerat i staten i 80 år. Gärna den i Växjö och i de andra kommunerna. Men utan värmländska tillägg.
Sedan tre år gäller nya regler för utställningsersättning. Det rör sig om en eller ett par tusenlappar per vecka till konstnären. Inget museum eller konsthall i Kronoberg har infört den regeln. De har miljoner i bidrag per år. Nu är det dags för de stora i Kronoberg att göra något.
Smålands museum köpte sitt sista konstverk år 1973. Den samling som finns på i lagret på Pinnmon är excentrisk, milt uttryckt. Att ha den så gör ingen glad. Bättre att ställa den till förfogande för andra.
Vid en ceremoni i juni månad i år blev Ljungbergmuseet officiellt Kronobergs läns Bildkonstmuseum. Uppdraget nu måste gäller mer än lite om pedagogik. Som utställningen är nu duger den inte. Man kan inte låta skaparens verk uppta den absoluta huvuddelen. Låna in, men framför allt börja köpa!
Frågan är då hur mycket man måste köpa. Det är inte svårt att räkna ut. En jämförelse med Konstarkivet i Värnamo visar att där har man köpt i snitt två konstverk varje månad. Sedan starten för nästan 60 år sedan. Min uppfattning är att den takten måste fördubblas i Kronoberg. Skälet är att inget köpts på 40 år. Alltså fyra konstverk varje månad. Ett snittpris på 50 000 kronor per verk är 2,5 miljoner kronor per år. Självfallet är det Regionförbundets och Ljungby kommuns sak att finansiera detta.
Det är nu också rimligt att Bildkonstmuseet i Ljungby får sin andel av statens pengar. Smålands museum får då dela med sig. Jag tycker att de behåller två tredjedelar. En tredjedel till Ljungby. Den uppdelningen är helt logisk. I Växjö finns allmänna samlingar samt glas. I Ljungby finns bildkonst. Två mot ett. Sedan åligger det självfallet Ljungby kommun att svara med krona för krona på de nya pengarna.
Ytterst få utbildade konstnärer från akademier och högre skolor flyttar till länet. Detta är en utarmning på sikt. Man tjänar för lite i som bildkonstnär i Kronobergs län. Det medför en försvagning av en grupp som svarar för mer kreativitet och utveckling än många andra. Alltså precis desom behövs i en föränderlig värld. Flera av de förslag jag skriver om ovan skulle motverka dagens utveckling och ersätta den med ett inflyttningslän. Alltså det vi vill. Det är upp till stat, landsting, regionförbund och kommun att göra detta.
Visst lever bildkonsten. På något sätt så finns det ändå styrka och liv men detta bygger på att konstnärerna i länet har dåliga villkor. Det är inte rimligt.
ANDERS EKBERG
