Resan är lång men vi är på rätt spår

När Socialdemokraterna övertog regeringsmakten efter valet år 1994 nedprioriterades investeringarna i järnvägen, samtidigt som anslagen till drift och underhåll inte justerades för pris- och löneökningar. Konsekvensen blev ett bristande underhåll och att viktiga investeringar uteblev. Den S-märkta regeringen valde att inte bara minska anslagen utan att också öka belåningen. Andelen räntor och amorteringar av de tillgängliga investeringsmedlen ökade från 5,5 procent år 1994 till 22,5 procent år 2006. När Alliansen tillträde år 2006 gick mer än en femtedel av medlen tänkta för investeringar i själva verket till att betala ränta och amortera på tidigare satsningar.

Dessutom hade S-regeringen dragit igång och planerat för stora järnvägsprojekt utan en färdig finansiering. Två exempel på detta är Ostlänken och Norrbotniabanan.

I den tidigare infrastrukturplanen för perioden 2004–2015 hade 2,4 respektive 3 miljarder kronor avsatts till dessa projekt. Saknades gjorde 90 respektive 86 procent av finansieringen. Sammantaget fattades 65,9 miljarder i finansiering av den plan som Alliansen ärvde av den tidigare S-regeringen efter valet år 2006. Allt detta sker under en period då trafiken på den svenska järnvägen ökade. När behovet av anslag till drift och underhåll växte lät i stället den socialdemokratiska regeringen järnvägen förfalla. I dag ser vi resultaten av den förda politiken.

Då Alliansen tillträde var det därför nödvändigt för regeringen att lägga fram en ny politik för att skapa en infrastruktur där de olika trafikslagen kompletterar varandra och fungerar väl tillsammans. Vidare var det centralt att anslå stora resurser till drift och underhåll för att rusta upp såväl väg som järnväg.

År 2006 låg anslaget för drift och underhåll av järnväg på cirka 3,8 miljarder kronor. Anslagen har sedan dess successivt höjts till cirka 5 miljarder. I den historiska infrastruktursatsning, på närmare 500 miljarder fram till år 2021, uppgår anslaget till drift och underhåll till cirka 5,3 miljarder kronor årligen. Alliansen storsatsar för att rusta upp järnvägen. Detta samtidigt som vi under förra mandatperioden fördubblade anslaget till järnvägsinvesteringar. Problemen inom tågtrafiken måste minska och punktligheten förbättras.

Ett eftersatt underhåll tar tid att åtgärda. Resenärerna ser därför inte genast effekterna av Alliansens politik. I takt med att underhållet förbättras och nya investeringar blir genomförda kommer dock problemen att minska.

Detta är självfallet en klen tröst för de resenärer som i dag står och fryser på perronger i väntan på försenade tåg. Därför jobbar också regeringen med att hantera problemen på kort sikt. Inte minst handlar detta om att förbättra vinterberedskapen.

Efter förra vinterns tågkaos tillsatte regeringen Per Unckel som utredare. I oktober lämnade han sitt slutbetänkande och ett intensivt arbete innefattande järnvägens alla parter pågår nu. Utredningens huvudförslag är att ett samlat åtgärdsprogram för järnvägens vinterberedskap bör upprättas och skötas av Trafikverket.

Hade Elgestam gjort sig besväret att läsa Unckels utredning hade hon vetat detta. Istället kräver hon detta i sin interpellation.

Det är dock glädjande att Elgestam stödjer utredningens förslag men samtidigt beklagligt att hon bidrog till järnvägens förfall under sin tid i majoritet. Alliansen har nu bytt spår och satsar på såväl nya investeringar i järnvägen som på drift och underhåll. Resan mot en bättre fungerade tågtrafik är lång men vi är på rätt spår.

Johan Hultberg (M)