Rovdjursdebatten har rört upp många känslor

Sverige har aldrig haft så många stora rovdjur som vi har idag. Det är något som gläder alla som arbetar med att vårda vår biologiska mångfald. Men det ställer också krav på att förvaltningen av arterna tar hänsyn till de som lever och verkar i rovdjurstäta områden. Vi måste gå in i ett normalläge för rovdjursförvaltningen som utgår från att stammarna har nått nivåer med stabil tillväxt och livskraftighet. Det var också detta som förra årets rovdjursutredning tog fasta på, liksom den Vargkommitté som leddes av landshövding Peter Egardt.

När det gäller jakt på rovdjuren, har debatten efter att propositionen presenterades i september tyvärr missriktats. Inget i de nya målen berör massavskjutningar eller kraftiga begränsningar av stammarna. De bygger i stället på att behålla så kallad gynnsam bevarandestatus, det vill säga att formulera ett mål för förvaltningen som inte får underskridas. Om så skulle ske, har vi inget normalläge längre – då måste särskilda åtgärder sättas in för att återfå livskraftigheten.

Däremot är det ett faktum att vi i vissa delar av landet har en hög koncentration av vissa rovdjur. Där måste förvaltningen kunna utformas så att koncentrationen av främst varg och björn blir mindre.

En annan skevhet i debatten har varit att rovdjurspropositionen öppnar upp för jakt på kungsörn. Även detta är helt fel. Propositionen innebär ingen försvagning av skyddet för kungsörnen och det kommer inte att bli tal om att jaga arten. Vi fastställer att kungsörn har gynnsam bevarandestatus i Sverige, en nivå som sätts till 150 häckningar och innebär dokumenterade föryngringar. Det är i princip samma mål som i den förra rovdjurspropositionen. Det uttrycktes i något vagare termer, 600 häckande par, som inte tog hänsyn till om det blev någon föryngring eller ej. Men samma sak råder här – gynnsam bevarandestatus har inget att göra med begränsning av kungsörnsstammen utan är en nivå som förvaltningen aldrig ska underskrida.

Det har varit viktigt för oss att bygga förvaltningen på det samlade rovdjurstrycket i Sverige. Förekomsten ser dessutom olika ut i olika län, och vi måste ge förvaltningen utrymme att regionalt anpassa åtgärderna. Naturvårdsverket ansvarar som expertmyndighet för att länsstyrelsernas samlade insatser följer de uppsatta nationella målen.

Rovdjursdebatten i Sverige har rört upp många känslor och utgått från låsta positioner. Det kommer sannolikt att fortsätta vara så ett tag. Men med en uppdaterad målbild för rovdjursförvaltningen och en förstärkning av det lokala inflytandet, är förhoppningen att vi successivt kan komma in i en ny fas. Det är vårt och alla politikers ansvar att se till att förvaltningen av våra rovdjur ska kunna bedrivas utan att det negativt påverkar tamdjurshållning, rennäring eller andra verksamheter i glesbygden.

Lena Ek (C), Miljöminister

Karin Nilsson (C), riksdagsledamot