"Vargstammens tillväxt måste begränsas så snart som möjligt"

Ju längre bort man bor ifrån rovdjuren, desto mer positiv är man till dem. Men så länge rovdjursförvaltningen uppfattas som orimlig och orättvis av oss som bor och driver företag på landsbygden kan inget samförstånd i rovdjursfrågan nås.

Den nuvarande rovdjursförvaltningen bidrar inte till nationell samsyn om rovdjuren. Snarare tvärtom. Uppfattningen om rovdjur förändras med avståndet till dem. Ju längre från rovdjuren, desto mer positiv är allmänheten. Det är naturligt. De som är närmast drabbas på olika sätt negativt. De som bor långt från rovdjur påverkas inte alls, eller uppfattar dem som positiva. Det är självklart att det inte kan uppstå någon helt gemensam uppfattning om rovdjur i Sverige.

Det är landsbygdens människor och landsbygdens näringar som tar stryk av framförallt vargens ökning och spridning. Rovdjursförvaltningen kan bli hållbar bara om de som faktiskt påverkas negativt uppfattar att förvaltningen är rimlig och rättvis. Rimlig och rättvis i den meningen att skadeverkningar begränsas, att drabbade går ekonomiskt skadeslösa och att skyddsjakt och licensjakt på rovdjuren får bedrivas på ett sätt som uppfattas som legitimt och rättssäkert.

LRF vill ha en rovdjurspolitik som är begriplig, förutsägbar och långsiktig och en förvaltning som är helt regionaliserad. Begriplig för oss vanliga människor. Vi skall förstå orsak och motiv för politiken, inte bara att ”riksdagen har beslutat att”. Förutsägbar i den meningen att mål för rovdjurspolitiken på nationell- och regional nivå samt följder på lokal nivå skall göras tydliga. Långsiktig i den meningen att målen för rovdjuren skall gälla över lång tid. Det skall inte finnas mål i form av etapp- eller delmål som gör det oklart vad som händer om några år.

På kort sikt är snabba och okomplicerade beslut om skyddsjakt det viktiga för LRF. Samtidigt är det så att mängden dödade och skadade tamdjur ökar med antalet vargar. Vargstammens tillväxt måste begränsas så snart som möjligt. Skyddsjakt får inte, och kan inte, begränsa antalet vargar. Regeringen måste ta oss ur dödläget – så att Sverige själv bestämmer sin rovdjurspolitik.

Vad är det vi väntar på? Det finns många byråkratiska svar på det. Vi måste avvakta rovdjursutredningens slutbetänkande, vi måste vänta på förvaltningsplanen för varg, vi måste vänta på ett nytt riksdagsbeslut, vi måste vänta på EU-kommissionens överträdelseärende om licensjakten på varg. Men det finns saker att göra långt innan allt detta. Besluta omedelbart om mer pengar till viltskadeanslaget, så att alla rovdjursskador och alla merkostnader efter angrepp ersätts. Se till att den av regeringen utlovade utökade skyddsjakten på varg kommer till beslut. Länsstyrelserna tycks ha fått grus i beslutsmaskineriet.

Helena Jonsson,

Lars-Ove Johansson