Växjöpolitikers agerande mot Emigrantinstitutet är en skandal

”Stiftelsen Svenska Emigrantinstitutet (SEI) är oförmögen att samarbeta och att förnya sig.” Det hävdas i en skrivelse till Riksarkivet från toppolitiker i Kronoberg, som oroar sig för att SEI:s arkiv ska flyttas från Växjö.

Varför skriva till riksarkivarien, varför inte till UNESCO, eftersom institutets arkiv utgör ett internationellt kulturarv eller till SEI:s tillsynsmyndighet Kammarkollegiet, som 2010 höjde ett varningens finger när institutet stod under hård press att skriva under ett avtal med Kulturparken AB.

Kommun och landsting har på senare år ägnat sig åt dubbelspel för att underminera stiftelsens ställning. Fakta talar. Under Ulf Beijboms ledning 1966-2002 var SEI välskött. Institutet och Växjö utvecklades till ett centrum för transatlantisk migrationsforskning. Företrädare för länsstyrelse, landsting och kommun gjorde under denna tid konstruktiva och framsynta insatser till institutets fromma.

2002 anställdes en föreståndare som inte visade sig vara vuxen uppgiften att leda SEI mot mål som motsvarade tidens krav. Han tvingades lämna sin post efter fyra år. Flera landstingskommunalt ledda experiment att räta upp institutet misslyckades därefter. Försök gjordes av politikerna att utrensa alla styrelseledamöter utanför Kronoberg. Patentmedicinen blev en sammanslagning med Smålands museum inom ramen för ett aktiebolag. ”Om stiftelsen går med i bolaget kommer allt att lösa sig” har upprepats som ett mantra av kommunalrådet Bo Frank.

För att nå sina mål har landsting och kommun sedan försökt driva SEI mot ekonomisk ruin, först genom uteblivna anslag. Åtgärder för att få institutet på fall listades i en av landstinget länge hemlighållen promemoria (ett beställningsjobb från en konsultfirma i Stockholm, diarienr LE/071237). När detta uppdagades hösten 2008 försvann förtroendet för politikerna i SEI:s styrelse som då lämnade sina poster, bland dem Kulturparkens nuvarande ordförande Peter Norrman.

Det förslag till fusion, utarbetat av Keith Wijkander, som vintern 2010 presenterades av Kulturparken Småland AB, kan betecknas som ett ultimatum. Hela verksamheten skulle överföras till aktiebolaget. Stiftelsen skulle utan eget manöverutrymme bidra med finansiering men erbjöds inte ens en plats i kulturbolagets styrelse. Det wijkanderska förslaget skulle i praktiken ha medfört att en omyndigförklarad stiftelse tvingats åse hur bolaget skötte SEI:s relationer till forskare och institutioner runt om i världen. Alla förslag till en anständig kompromiss förkastades. I sitt ekonomiska trångmål tvingades stiftelsen sälja Utvandrarnas hus långt under marknadsvärdet till Växjö kommun, och ett avtal om samarbete med Kulturparken AB underskrevs. SEI hyr nu otillräckliga 250 kvadratmeter i det hus man en gång ägde. Den permanenta emigrationsutställningen är nu i Kulturparkens händer men missköts. Utvandrarnas hus med omgivning utgör inte längre en lämplig plats för den årliga Minnesotadagen som får firas på annat håll. Med vilseledande marknadsföring har Kulturparken försökt överta ett statligt anslag som går till vården av SEI:s arkiv. Tala om samarbete!

Anklagelsen att SEI saknar förnyelseförmåga ska vägas mot det faktum att SEI bland annat digitaliserar sitt arkiv, bedriver dokumentations- och kunskapsprojekt i på ett flertal orter och i mars 2012 stödjer en vetenskaplig workshop med 20-tal deltagare från Sverige, Finland, USA och Tyskland. En konstruktiv föreståndare, en engagerad personal och en aktiv vänförening ger råg i ryggen.

SEI:s styrelse har presenterat ett otal angelägna projekt för Kulturparken. Ett exempel är en kartläggning av svenskarnas insatser och öden i den brasilianska staden São Paulo, ”den näst största svenska industristaden”, en värdig uppgift för ett svenskt emigrantinstitut! I mina 20-tal samtal med Kulturparkens representanter har idéer av detta slag mötts med ointresse. Samtalen har alltid snävats in till frågor om gemensam ekonomifunktion, reception, logo och ”nödvändigheten att institutets personal är underställd Kulturparken”. Viktigt har varit att SEI:s arkiv flyttas till Pinnmon norr om stan. Kulturparkens representanter har aldrig velat diskutera verksamhetens egentliga innehåll, än mindre presenterat några visioner eller idéer inför framtiden.

Vad som skett är särskilt dystert mot bakgrund av att migrationen en av vår tids största frågor. Om politikerna varit framsynta hade man tagit fasta på traditioner som under decennier utvecklats vid SEI och för den delen de insatser som gjorts av forskare på Linnéuniversitetet (historia, nationalekonomi med flera discipliner). Beskyllningarna mot Emigrantinstitutet i skrivelse till Riksarkivet slår tillbaka som en bumerang mot undertecknarna. Ansvaret faller tungt på ledande kronobergspolitiker. Förhoppningar ställs nu på nästa generation politiska ledare. Risken är att det blir för sent.

Harald Runblom