Verksamhetens ändamål bör stå i centrum

Artikeln innehåller en del kloka synpunkter. Men jag har ändå en del invändningar.

Vi bör minnas hur det var under S-styre när sjukskrivningarna var extremt stora trots gott hälsotillstånd i landet. Detta tillstånd försvårade företagande och nyrekryteringar. Alliansregeringen ska ha ett erkännande för att den utvecklingen brutits. Däremot bör de klandras för att företag nu tillåts tjäna pengar på dålig omvårdnad.

Antingen ett företag eller institution drivs av det allmänna eller privat bör verksamhetens ändamål stå i centrum. Den som driver ett äldreboende bör fråga sig: Är verksamheten så bra att jag själv skulle vilja bo här som åldring eller tryggt lämna mina föräldrar hit? I andra hand: har de anställda bra arbetsförhållanden? Lyssnar någon på deras synpunkter på hur vården ska bedrivas? Först därefter bör man tänka på aktieutdelningen. Jag skulle själv mycket hellre köpa aktier i ett företag som bedrev en god vård än i Carema, för att ta ett exempel. Ett välskött företag i vårdbranschen har bättre långsiktig hållbarhet, något som aktieägare bör tänka på.

Den som jobbar i skolan, antingen som lärare, vaktmästare, administrativ personal bör i första hand verka för att barnen får bästa möjliga undervisning och stimulans. Även här bör man fråga sig: Skulle jag vilja placera mina barn här?

Ett skräckexempel på hur det kan gå när intresset flyttas från verksamhetens ändamål till de anställdas välbefinnande: Danske skepparen Mogens Frohn-Nielsen hade tagit emot kriminellt belastade ungdomar på sitt skepp (källa: DN 1990-11-30). De fick lära sig konsekvenserna av sina handlingar och att de lever på andra människors pengar. Han ställde krav på dem, att sköta sin personliga hygien och ta hänsyn till sina kamrater. Förutom undervisning fick de jobba med praktiskt arbete. I gengäld fick de dagligen snyggt klädda sätta sig till ett dukat bord med fint porslin och levande ljus – något de aldrig förut hade upplevt. Nu hade de mötts med respekt och fått värdighet. Detta gav resultat. Av 700 kriminellt belastade ungdomar klarade sig de flesta bra vidare i livet. Bara 32 av dem (mindre än 5 procent) återföll i kriminalitet och drogmissbruk.

Men när Frohn-Nielsen sökte ekonomiskt stöd av danska staten gick det sämre. De kom in med två experter på barn, arbetstidsavtal och hela uppsättningen av byråkratiregler. Antalet intagna elever halverades, antalet anställda fördubblades och behandlingskostnaden steg från 4 000 danska kronor per elev och månad till 62 000. Det fina resultatet försvann däremot.

Vi har liknande exempel i Sverige på eldsjälar som når fina resultat när de får jobba på eget sätt. Sådant måste uppmuntras och stödjas. Verksamhetens ändamål måste alltid stå i centrum.

INGEMAR HARALDSSON