Vi behöver prata om rasism

Rasismen breder ut sig i Sverige. Sverigedemokraterna har stort stöd och nu börjar även Svenskarnas Parti växa. Samtidigt finns det en stark tro att rasism är något avlägset, något som extremister håller på med. Men för att rasistiska partier ska få fäste i ett land så krävs det mer än några extremister.

På nyheterna härom veckan presenterade Annie Lööf ett förslag från Alliansen: att de tänker­ satsa 80 miljoner kronor i stöd till invandrare som vill starta eget företag. Hela samhället tjänar på att fler startar företag, säger hon. Det låter ju väldigt bra, men låt oss skrapa lite på ytan. Mot slutet av nyhetsinslaget säger nämligen en kvinna detta:

”Det är ju inte lätt att få ett jobb när man har ett utländskt namn.”

Kvinnan, som själv kom till Sverige på 1970-talet, sätter fingret på det problem som Annie Lööf inte verkar vilja veta av: att det är den strukturella rasismen som finns i Sverige som gör det svårt för alla med utländskt klingande namn att få jobb. Att det är den strukturella rasismen som får arbetsgivare att på automatik ignorera ansökningar bara baserat på ett namn. Denna rasism har ett starkt fäste i vårt samhälle, men motståndet till att inse det är precis lika starkt. Därför lever många i tron om att vi har det bra här, att vi inte är rasister utan att det bara är extremister som är det. Men rasismen finns i hela samhället, i alla samhällsklasser.

Fanna Ndow Norrby startade nyligen ett insta­gram-konto för att visa på de fördomar som svarta kvinnor i Sverige möter. Hon publicerar texter omupplevelser som svarta kvinnor i Sverige haft och genomslaget har varit enormt stort.

För att bekämpa rasism och sexism måste vi våga tala om det, skriver hon.

På hennes Facebookkonto­ säger hon: Att existera som svart kvinna i Sverige resulterar inte sällan i sexualiserande/sexistiska, exotifierande och/eller rasistiska utagerande från omgivningen.

Ett exempel från sidan:

”Jag hade bildlektion när jag fick ett mail: ’du har fått sommarjobb’. Jag sa det högt, min lärare hörde det, sedan sa han:

Vad, cotton picking (bomullsplockning) eller?

Sen garvade han högt.”

/bildlärare, Sollentuna, Internationella skolan VT, 2013

Det Fanna Ndow Norrby vill belysa är oerhört viktigt, nämligen att vi behöver erkänna att människor blir olika behandlade utifrån deras identiteter. Precis som kvinnan i nyhetsinslaget med Annie Lööf poängterade. Att i det här läget välja att blunda och göra som Alliansen, försöka dölja problemet genom att vifta med en stor säck pengar, löser ingenting. Snarare tvärtom. Det befäster rasismen ytterligare och Annie Lööf kunde lika gärna ha sagt:

Hej invandrare, ni kommer aldrig få något jobb här i Sverige eftersom era namn är alldeles för exotiska. Bättre att ni tar de här pengarna och startar eget företag istället.

Det är rasistiskt av Allia­sen att komma med det här förslaget. Vi i Feministiskt Initiativ driver en antirasistisk feministisk politik. Det betyder att vi vill ha ett samhälle som är jämställt och fritt från alla former av diskriminering. Rasism, sexism, homo­fobi, transfobi - allt hör ihop och för att kunna bekämpa det så behöver vi prata om det.

Vi behöver prata om varför det är svårt för människor med utländskt klingande namn att få jobb i Sverige i dag. Inte förrän då kan vi göra något åt det.

Nästan alla partier hissar jämställdhetsflaggan nu men om frågorna ska finnas med i politiken, också efter valet, måste Feministiskt Initiativ finnas i riksdagen, regionen och kommunen.

Många har haft lång tid på sig att göra mycket men inget har blivit gjort. Finns vi inte där blir det tyst. Igen.

Lidia Svensson, Feministiskt Initiativ Kronoberg