Kent Jönsson: Afrika finns alltid med…

Vi befinner oss hos Kent och Ega Jönsson utanför Lönashult, knappt 900 mil från södra Afrika, den del av världen som spelat en så stor roll inte bara i Kents utan i hela familjens liv. Numera är Botswana basen för Kents verksamhet och dit återvänder han i sommar.

Men allt började i Växjö, det var där Kent föddes och växte upp. Han bodde på Öster och spelade lite pojkfotboll i laget med samma namn. Att välja läkarbanan var inget han funderade på då.

– Vår husläkare, Ture Vickhoff, hade cigarr i munnen när han undersökte mig som barn. Min mor tyckte det var hemskt, men på mig imponerade det. Men det var nog först i 16-årsåldern som jag fick idén att det skulle vara bra att vara doktor.

Kent var ambitiös och trivdes i skolan. Han tog studenten på alldeles nya Katedralskolan i Växjö och gjorde sedan militärtjänstgöring på I11 som sjukvårdare – förstås. Att han därefter hamnade i Gaza på FN-uppdrag berodde inte i första hand på att han sökte äventyret, det handlade snarare om ekonomi.

– Att man skulle få pengar till studier var inte säkert på den tiden så FN-tjänst var ett sätt att bygga upp en studiekassa. I princip levde man på traktamente medan hela lönen gick till ett bankkonto i Sverige.

Kents befattning var hygienassistent. Han hade pistol, men så mycket soldatliv i övrigt var det inte fråga om.

– Det var lugnt i Gaza på den tiden. Svenskarna hade hand om sjukhuset i Rafah och själv basade jag för en liten grupp som ansvarade för hygienen. Vi åkte runt, tog vattenprover och kontrollerade köken. Vi sprutade mot kackerlackor och vägglöss.

Kent och hans grupp bodde i Gaza stad. Där blev han bekant med sonen till områdets religiöse ledare.

– Det var en väldigt trevlig man som var kulturellt intresserad. Han skrev dikter och sysslade med teater, så jag har sett teater jag inte förstod.

Efter halvåret i FN-tjänst, väntade Lund. Betygen räckte inte till att komma in direkt på läkarutbildningen så det blev några månader av kemistudier.

– Men jag kände att jag förlorat tid redan. Jag var otålig och ville komma i gång.

Det var skälet till att han sökte sig till tyska Göttingen där han kom in på läkarutbildningen. Systemet med studielån var alldeles nytt vid denna tid och det fina var att man kunde ta med sig pengarna till studier utomlands.

– Tyska universitet hade överkapacitet vid den här tiden så tio, tolv procent av studenterna var utlänningar. Dessutom hade man ett väldigt bra system där man parade ihop en tysk med en utlänning och så fick de bo ihop.

Det var nyttigt, inte minst för den gästande studentens språkutveckling, och när Kent två år senare träffade Ehrengard, eller Ega som hon kallas, hade hon svårt att tro att Kent inte var tysk. Oavsett vilket så var det ett avgörande möte i hans liv för Ega blev senare hans hustru.

Några andra möten i Götingen skulle också få stor betydelse. Kent blev bekant med några studenter från Ghana och Nigeria och de väckte på allvar hans intresse för Afrika.

Efter examen 1970 blev det Sverige igen. Sin läkargärning påbörjade han i Bollnäs, kirurgutbildningen fick han i Kalmar. Dessutom hann Kent sticka emellan med en fyramånaders kurs i tropikmedicin i Hamburg. Så småningom blev det forskarutbildning i Malmö och disputation 1985. En tid i San Francisco, då med hustru och tre barn, finns också på Kent Jönssons cv.

1990 skulle hans liv ta en ny, annorlunda inriktning. En kväll när han hade jouren knackade det på dörren.

– Där stod en man från Zimbabwe som precis anlänt till Sverige. Han hade blivit lovad tre månader hos oss som en del av hans specialistutbildning. Jag fick i all hast ordna ett rum på sjuksköterskeskolan åt honom och nästa morgon gick vi till min chef. Han hade glömt bort att mannen skulle komma och glömt utse en handledare, så det fick jag bli.

Läkaren från Zimbabwe blev en god vän till Kent. Det ena gav det andra och 1992 fick Kent chansen att åka till Harare. Han tänkte sig ett år, det blev 18.

– Det var ett relativt lätt land att komma till och väldigt välordnat på den tiden. Det var lite Africa light över det.

Han var knuten till universitetssjukhuset i Harare, undervisade studenter och utvecklade verksamheten.

– Det är väldigt annorlunda jämfört med Sverige. Det är ett oerhört tryck på den statliga sjukvården i ett sådant land, läkarna är färre, patienterna fler. Vi hade 80 studenter varje år till en början. När jag lämnade landet var det 200.

Lönen var inte mycket att vifta med. 4 000 kronor i månaden räckte inte så långt när en flygbiljett till Sverige kostade det dubbla.

– Men det var väldigt lärorikt och samtidigt en tragisk period när aidsepidemin bröt ut. I början hade vi ingen hiv-medicin, den kom först senare. Hiv och aids var det som dominerade min yrkesperiod i Zimbabwe.

Det blev alltså 18 år i Zimbabwe, ungefär fem av dessa i sällskap med hustrun som hade olika lärarjobb i Harare.

– Det som drivit mig är nog den feedback man får när man känner sig behövd. Och så chansen att förverkliga sig själv. Sedan är det så att den kunskap man skaffar sig bäst kan tillämpas i just det landet. I Sverige skulle ingen ha någon nytta av den. Dessutom tar det lång tid att bli en duktig doktor i ett land och det är inte bara så att man enkelt kan byta.

I slutet av 1990-talet försämrades läget i Zimbabwe. Ekonomin befann sig på ett sluttande plan, folkliga protester slogs ner.

– Det blev brist på varor, både mat och annat. Jag tror vi hade kött på bordet fyra gånger på ett år. Behövde man ett nytt bildäck fick man ta sig till Sydafrika. När bakrutan i vår bil gick sönder fick vi tejpa för plast, en ny gick inte att få tag i.

2009 kollapsade ekonomin helt och Zimbabwe drabbades av hyperinflation.

– Jag fick några biljoner i lön varannan vecka. Jag minns speciellt sista gången. På fredagen kunde jag växla summan till 40 amerikanska dollar. Men det tog en dag att överföra pengarna och på lördagen var de värda fyra dollar. På måndagen bara en dollar.

Vid det här laget hade Kent, med ålderns rätt, kunnat bli pensionär. Det var dock inte aktuellt. I stället flyttade han till grannlandet Botswana där han var med om att bygga upp ett universitetssjukhus med 300 sängar.

– Jag fick rekrytera folk innan bygget satte i gång. En sådan chans får man bara en gång i livet.

Av olika skäl gick projektet så småningom i konkurs och drivs i dag som ett privatsjukhus. Kent har fullt upp ändå i Botswana. I sommar reser han ner för att vara med och dra i gång landets första kirurgförening. Han är också engagerad i Cosecsa, en organisation som arbetar för att utveckla kirurgin i tio afrikanska länder från Mocambique i söder till Etiopien i norr.

– Om alla medicinstudenter i Afrika blev kirurger skulle det ta en generation att fylla upp de kirurgplatser som behövs. Vi kan inte vänta på det, behoven är skriande.

Kent Jönssons kunskaper är efterfrågade så han lär nog bli kvar i Afrika ett tag till.

Professor i kirurgi