Jag tog en pizza i Italien i går

Jag börjar fatta det här tvåbarnslivet nu. Lite i alla fall. Du får inte mycket tid över för dig själv. Så är det bara. De korta stunder du får måste du ta hand om och uppskatta och njuta av.

I lördags kväll stod jag i köket och gjorde pizza. En alldeles utomordentlig syssla för mig som tycker att bak- och matlagning är bland det mest avkopplande man kan syssla med. I lördags kväll var det dock lite kaotiskt. Astrid skrek inne hos pappa i tv-rummet, Leiah slog sig på något och skrek hon med (har redan glömt).

Och jag slet med en jävla deg som var omöjlig att kavla ut. Då svor jag och sen gick det bättre. Jag kavlade på golvet. Dock med bakplåtspapper under.

När vi ätit och allting lugnat sig kom jag på att jag måste koppla av med ett bad i nya rosa badkaret. Sagt och gjort. Tog med mig en bok också för säkerhets skull. Puh!

Skumbad, aaah. Jag hann läsa ungefär två sidor ur Blodläge och ligga ner i tysthet i tre minuter. Sedan hörde jag Astrid skrika.

Hungrig. Jahäpp.

I går kväll åt vi upp resterna av mina fantastiska pizzor. Nu med nystekta kantareller på som jag hittade när Astrid och jag var ute på skogspromenad på eftermiddagen.

Jag satte mig utomhus i våra kafémöbler. Drog in frisk luft och tog en bit av pizzan med lufttorkad skinka, mozzarella och andra godsaker på. Jag slöt ögonen och kände att jag satt på ett ställe någonstans i Italien. Ett kafé eller en restaurang vid havet. I Rom kanske?

Där satt jag och låtsades och försökte vara i nuet. Efter en liten stund var jag inte kvar i Italien längre. Verkligheten kallade.

Men som jag sa, det gäller att ta vara på stunden. Lev i nuet precis som barnen.