WE WILL ROCK YOU!

För en vecka sedan var det dags för evenemanget som jag hade längtat efter under flera veckors tid. När jag och mamsen promenerade till Djurgården i kylan var mina förväntningar (såklart) skyhöga och min mage var full av fjärilar. Väl inne på Cirkus köpte vi oss ett program och gick mot ingång C där våra platser uppe på en läktare fanns. När vi överlämnade biljetterna till "kontrollanten" sa hon att våra biljetter hade blivit uppgraderade och att vi nu fick sitta på rad 1 eller 2. Mamma och jag gick in i salen och kollade runt lite frågande, och gick sedan tillbaka till kvinnan igen. 'Det måste vara något missförstånd', sa mamma. 'Våra biljetter gäller ju rad 7 uppe på en sidoläktare!' Kvinnan sa återigen att biljetterna hade blivit uppgraderade och berättade att de hade hängt draperier för läktarna för att fylla nederplandet istället. Mor och dotter Olofsson hamnade med andra ord i mitten på rad två i denna gigantiska sal? Då var min förväntan så stor att jag hade svårt att sitta still i min stol.

Ridån gick upp och showen började. Bandet började spela Queens genialiska musik och skådespelarna klämde i från tårna för att klara av de krävande och avancerade låtarna. ( I strålkastarnas sken såg vi hur mycket de var tvungna att ta i för att uppnå alla toner, artisterna riktigt spottade. De på första raden fick nog sig en dusch, hihi!)

Efteråt fick jag inte ur mig många ord. Jag var helt slut. Eftersom jag kan de flesta låtarna utantill satt jag och mimade med den större delen av tiden och ett tag kändes det som om det faktiskt var JAG som stod på scen. Jag önskar att det vore så. Artisterna gjorde ett fantastiskt jobb, de sjöng klockrent och dansade samt agerade för fulla muggar. Bandet i bakgrunden rockade hårt och scenljuset var jättecoolt. Jag har hört ganska många artister som har försökt att imitera Freddie Mercurys unika röst - och misslyckats. Det är inget enkelt uppdrag, han var ”one of a kind”. Här fick jag känslan av att de hade gjort låtarna till sina egna och sjöng utefter sina förutsättningar. Och det lät verkligen superbra. Det går en del rykten om att de har översatt många av låtarna till svenska, men det stämmer inte alls. Det var bara enstaka verser här och där som de hade gjort om, förmodligen för att publiken skulle förstå handlingen bättre. Det störde ingenting. Konserten varade tre timmar (minus en paus på en halvtimme) och jag hade gåshud hela tiden. HELA TIDEN. Storyn var bra och hade humor och bland annat dök ”Peps Persson” plötsligt upp. Mamma och jag brast ut i skratt gång efter gång – härligt!

Det är ganska svårt att beskriva känslan jag får i magen vid såna här upplevelser. Jag kan känna hur mina ögon glittrar, hur magen pirrar och hur mina ben skakar och nästan viker sig under mig. Det känns som att vara kär. Kär i musiken. Och min högsta önskan är utan tvekan att bli musikal-artist.

Om ni inte känner till Queen rekommenderar jag verkligen den gruppen. De passar för de allra flesta åldrar och musiksmaker och en enda låt har förmågan att ändra mitt humör totalt. Jag tror att deras musik ger hopp, tro och kärlek och mycket bättre än så kan det inte bli.

För att läsa mer om musikalen och skådespelarna, det är värt ett besök, klicka er in på: www.wewillrockyou.nu

WE WILL ROCK YOU!