Att hålla på ett lag
Att hålla på ett lag och aldrig byta är för de flesta av oss en självklarhet. I med och motgång. Den senaste tiden, måste jag erkänna, har majoriteten av mina lag haft allra mest av det sistnämnda.
I släkten och vänkretsen är det samma sak. Onormalt många håller på Leeds och är de inte på plats eller lyckas hitta en tv-sändning står text-tv:n alltid på under matchen.
Men jag tycker mig märka en ny trend. Lagen förändras, lojaliteten till föreningen hänger på lönechecken – och det enda som verkar vara konstant är spelaren. Så istället för att vara inbiten Nottingham Forestfan blir den nya tidens fotbollspublik anhängare till en enskild spelare.
Tre exempel: Zlatan Ibrahimovic. Hur många svenskar har inte funderat på att ta en fotbollsresa till Paris – en tanke som bara för några år sedan var omöjligt. ”Paris” och ”fotboll” i samma mening? Inte en chans.
Idag ser jag folk på stan med en PSG-halsduk. En vän från Skåne planerar sin tredje resa. Han hejar – på Zlatan.
En kollegas son har valt Mesut Özil. För några år sedan gick spelaren från Real Madrid till Arsenal – och lojalitet skiftade.
En mig närstående fotbollsspelande tjej har funnit sin favorit i André Shürrle och hejar sålunda på Chelsea. Och detta trots att jag tagit med henne på engelsk fotboll med klassiska Queens Park Rangers – ett besök som inte fick hennes hjärta att klappa ens en extra gång för klubben. Det är Schürrle som är grejen.
För mig är detta på gränsen till hädelse. En spelare kan väl aldrig ersätta känslan av en klubb?
Eller? Det är kanske dags att plocka ut en spelare jag tror på.
Fast med tanke på mitt flyt när jag valde lag lär jag väl välja en med en utstakad framtid på bänken i danska andradivisionen.
Magnus Karlsson är chefredaktör på Smålandsposten och samtalar här med läsare.
