Det svänger från början om Juloratoriet

Det svänger från första början, och sångarna tycks vara riktigt tända! Det är ett glädjens evangelium som klingar genom Johann Sebastian Bach juloratoriums tre första kantater. Annars består hela oratoriet av sex kantater avsedda att fram­föras var och en för sig – på juldagen, annandagen, tredjedag jul, omskärelsehögtiden, söndagen efter nyår, samt trettonde­dagen.

En riktig stjärna till tenor har engagerats för det viktiga uppdraget att sjunga evangeliet – Mikael Stenbaek. Med ljus och klar stämma sjunger han så totalt öppnande och frimodigt, tufft och lite skönt ”fräckt”.

Allting utantill, och röst-, intonations- och framförandemässigt är han så där spiksäker så att man som lyssnare blir helt trygg. Och också mycket berörd – med stor inlevelse färgar han nyansrikt den stund när Maria ”begrundar allt i sitt hjärta”.

Bach kan ha ansett det vara värdefullt att använda delar från de profana tillfällighetsverk han skrev som hyllnings­musik till uppsatta personer. Exempelvis är bas­arian Grosser Herr hämtad från kantat 214 tillägnad kurfurstinnan av Sachsen, och heter där Kron und Preis gekrönter Damen.

I juloratoriet blir arian alltså tillägnad konungen Jesus, inneboende i det lilla barnet. En tänkvärd kontrast. Mikael Axelsson sjunger denna aria med rymdig, fyllig och avrundad ton. Han gör sig bäst i arians form – ibland har hans intonation dessvärre bristande stabilitet, som i recitativet som blickar tillbaka på profetian i Gamla testamentet. I duett med sopransolisten Marie Liljegren anpassar han styrkan på ett bra sätt – den vackra, lite spröda sopranrösten visar inte riktigt sin fulla potential, och det finns i denna del av oratoriet inte några direkta tillfällen att ta revansch. Lite mer energi hade önskats. Placeringen längre från publiken, nära continuot av oboer och fagott, var heller inte helt lyckad?–?instrumenten blev lite för starka i förhållande till sopranen.

Kören är på hugget allt­igenom och står för många fina insatser, både i koraler och körsatser. Schaut hin, dort liegt im finstern Stall blir lugn och skimrande, och änglarnas härskara Ehre sei Gott blir kraftfull, med stor drivkraft i hela ensemblen.

Orkestern klingar enhetligt med konsertmästare Per Drougge, som också står för mjukt, behagligt soloviolinspel till altarian Schliesse, mein Herze. En stor uppgift ligger på altsolisten, som har flera arior. Cecilia Nordquist visar även denna gång sin varma klang. Hon bjuder in till glädje – där finns ett inre leende som strålar ut, och det blir ett böjligt, levande musicerande. Hennes röst har också utvecklats på ett par år och blivit alltmer bärig och kärnfull.

De namn som inte stod på programbladet var Elena Iurtchik, flöjt, Leif Petersson, förstatrumpet, och hans elever Jonas Blom tredjetrumpet, samt Gustav Gillsjö, ur vars andratrumpetstämma kommer ett gnistrande solospel till basens aria Grosser Herr. Vidare Juliane Straub, fagott, och Håkan Fritzon, pukor.

Juloratoriet har tonat. Nu är det jul.

ELEONOR ANDERSSON