Dötrist storytelling

En urgullig liten hord av mindre barn ropar in oss till det lilla tältet där Lovisa spelar. Det är inte många i publiken, ett blygt 20-tal har letat sig in hit för att lyssna till hennes akustiska framträdande. Lovisa meddelar att vi nu ska få höra historier från ”en ung, vacker och framgångsrik småbarns­mamma från Majorna” och drar igång de första ackorden på den bruna gitarren.

Ljudmässigt sett rör hon sig någonstans mellan vaggvisan ”När trollmor har lagt sina elva små troll” och Kajsa Grytt. Hennes berättelser är sprungna ur en ganska grå vardag, ur en göteborgsk diskbänksrealism långt bort ifrån Håkan Hellströms romantiserade stadsbild.

Det är lite som om Patti Smiths tråkigaste karaktärsdrag hade överförts till Lina från Emil i Lönneberga, tänker jag. Hon sjunger om ett bord fyllt med böcker som borde ha lästs, om kråkor och olika djävular i hennes liv. Hade det inte varit för den ackompanjerande violinisten tror jag, på fullaste allvar, att jag hade somnat. Det känns så synd att kritisera hennes välmenande textförfattande egentligen, med alla positiva undertoner och allt kämp och slit och sånt där som ligger och pyr mellan raderna, men det är verkligen dötrist. Hennes storytelling är för min festivalupplevelse vad ett här­berge är för en bostadsmäklare, om vi säger så.

HATEFF MOUSAVIYAN