En resa med Rönnblom

2001 ANLADE Bob Dylan en tjusig Errol Flynn-mustasch.

Men Anders F Rönnblom var 30 år före honom.

Men när han i kvällens femte låt – Mamma hjälp mig från debutalbumet Din barndom kan aldrig dö – hänger på sig akustisk gitarr och munspelshållare, är likheten med Dylan inte bara utseendemässig och man måste tillstå att det flödat influenser även i motsatt riktning.

Anders F tänjer rytmiken när han pratsjunger bildrika associationsflöden. Texterna är narrativa, det är mycket ”jag sa” och ”hon sa”, karaktärer återkommer och det är korsrefererande sånger om sånger.

Men språket är Anders F Rönnbloms helt eget.

Han kan vara lekfullt naivistisk, absurt surrealistisk, romantisk och politisk, sorgsen och ilsken. Och han utgår från sig själv: ”Vi har kommit långt bort från Kingside och Harlem, långt bort från ljusen i staden, långt bort från den ringlande raden av alla dom som älskade Annabeenox... Annabeenox...” med referenser till spelställen och ett 60-talsband från Stockholm.

DEN PUBLIK som lockats till Kafé De Luxe denna kväll är inte ställets vanliga. Och F-heads är inte en vanlig publik. För min del är jag kallsinning till Lundell, Plura, Winnerbäck och Hellström – men med Anders F är det något annat. Han har oförtröttligt verkat i periferin och det är där vi vill vara med honom. Inte i Allsång.

Setet består av material från bägge ändar av den fyra sekel långa produktionen. Fokus ligger på det första, vilket han själv kommenterar:

”Det blir mycket gammalt i kväll. Men vår tid påminner om 1970-talet och de låtarna är lättare att spela idag än 80-talslåtarna. Det var något som hände där.”

TRE SÄRSKILDA höjdpunkter är Guds rosor (från Alternativ rock’n’roll cirkus, 1974), Mer än Amerika (från Våld, 1991) och Komedia (från Komedia - En tripp nerför Tarschan Boulevard, 1978) där låtarna rymmer ur sina ramar och svävar iväg i långa jam. Bandet består också av rutinerat folk. Peter R Ericson har som vanligt sin stärkare på lite för högt och dominerar ljudbilden, vilket är förlåtet denne giftige gitarrist. Jesper Lindbergs steelguitar ger ett särskilt sound – när han inte spelar banjo eller mandolin.

Även om Anders F denna kväll hoppar över ”hitsen” (enda undantaget är Jag kysste henne våldsamt) och heller inte spelar en enda låt från min favorit-lp, Det hysteriska draget (1977), bjuder han på en väldigt generös konsert. Många av de 17 låtarna är sådana som man tidigare inte fastnat för – om man hört dem – men nu upptäcker styrkan i.

Anders F Rönnbloms konsert blev inte vad jag förväntat – men överträffade med råge mina förhoppningar.