En välbehövlig energikick

I BEGREPPET nyårskonsert ligger fest och förväntan. Men ingen överdrivet festglittrig yta på scen, bara smakfullt svart och lite rött. Verdis Ouvertyr till Sicilianska aftonsången öppnar för Växjösonen Joakim Larsson i betjänten Leporellos Katalogaria ur Mozarts Don Juan. I denna barytonröst märks en ståtlighet, en resning. Och med små medel i agerandet görs Papagenos aria ur Trollflöjten riktigt charmfull. Men det är, i konsertdel två, Stars ur Les Misérables som ger ståpäls.

SÄG BLOCKFLÖJT och många tänker på öronskärande toner i lågstadiets klassrum. Men instrumentets karaktär har fångat en lång rad musikers intresse och fått dem att utveckla sitt spel till högre nivåer. Claudia Müller från Växjö är en av dem. Hennes kvicka teknik och klara ton får applåder redan efter första satsen i Sammartinis Konsert för sopranblockflöjt och stråkar.

UR L’A RLÉSIENNE-svit 2 av Georges Bizet spelar orkestern Menuett, där Malin Koefoeds flöjt och Gloria Joyce Burts harpa har huvudrollerna med den äran, och den suggestivt eldande men rytmiskt lite osynkade Farandole. Det skojas också – att brass, träblås och stråkar i nämnd ordning reser sig i styckets kulmen är tjusigt, men när även cellisterna spelar stående är det komiskt! Bortsett från att bleckblåsets tonansatser ibland gör egna utflykter är orkesterns spel överlag fint och med inlevelse, som i Carillon ur L’Arlésienne-svit 1, och i Potpurri ur Kálmáns Csardasfurstinnan.

Presentatörerna Maria Rydholm och Olle Lindqvist är utmärkt bra. Kärnfulla frågor till några scenaktörer ger många roliga svar!

CLAUDIA M ÜLLER tar salongvägen mot scenen, spel på två altblockflöjter. Samtidigt. När detta minimalistiska och småknasiga stycke Ende (1981 av Louis Andriessen) är slut böjer hon sig över det ställ där två andra i flöjtfamiljen står i givakt, och trollar sig knappt märkbart över i basblockflöjtens Voice of the Crocodile (1992) av Benjamin Thorn. Samtidig sång-och-blås, och utanför munstycket korta hoanden och krrr-anden. Kul! Extrainsatt är Le Basque av Marin Marais, där lillasysterflöjten sopranino är både kaxig och gullig i skickliga sextondelsstaccaton till läckert orkesterpizzicato.

SJÄLVKLART spelas Champagnegalopp och An der schönen blauen Donau. Wieskas entusiasm lyser, publiken applåderar stående och får extranumret Strauss Tritsch Tratsch Polka. Konserten blir en glad energipåfyllare i väntan på vårljus.