Mommyheads Samspelt och anspråkslöst
Adam Elk går runt i lokalen med en akustisk gitarr på magen och sjunger. På scenpodiet som New York-bandet själva byggt ihop tidigare under dagen finns resten av bandet. Keyboardisten Michael Holt lägger till de för Mommyheads så utmärkande stämmorna.
Så äntrar även Elk scenen och byter till elgitarr. ”Vi värmde bara upp lite”, säger de och spelar Out On The Cliffs från nya albumet Vulnerable Boy.
Det blir ett anspråkslöst, väldigt informellt framträdande. Det känns som att hälsa på i Mommyheads replokal eller att de bjuder på lite spontanunderhållning hemma i någons vardagsrum som är Kafé De Luxes matsal.
Respons från en mottaglig publik kan få ett band att lyfta till magiska höjder. En ointresserad kan få det att plågsamt flaxa runt som en skadeskjuten kråka.
Tappert kämpar Mommyheads för att inte drunkna i de fredagsfestande ungdomarnas sorl.
”I don’t yell at my wife, I talk to her”, sa Adam Elk när jag efteråt påpekade att de borde ha vridit upp volymen.
”And I don’t want to fight fire with fire”.
Med ett halvdussin plattor har Mommyheads en diger låtkatalog att ösa ur och med drygt tjugo år ihop är de synnerligen samspelta som musiker. I Elks låtar och röst hör man släktskap med allt från Costello till Klaatu, Jellyfish och XTC... ja ni fattar, det är smart och avancerat och hellre ett ackord för mycket än ett för lite. Men även om låtarna är otrallbara vid första kontakten flyter de på utan att på något sätt vara påträngande.
Och det är kanske det som gör att det inte alls funkar under dessa förutsättningar.
”Hur många är här för att dricka? För att träffa vänner? För att få ett ligg? För att prata i iphone? Och hur många är här för att lyssna på musik? Jaha, ungefär lika många av varje”, sa Adam Elk.
Men överdrev nog storleken på den sistnämnda gruppen.
Ointresset är i och för sig förståeligt. Det är introvert musik. Redan några låtar in, vid Spiders och Devestate Me, känner till och med jag, som ändå vill höra bandet, att de hamnat i en svacka. Då tycks de göra ett nytt försök att fånga uppmärksamheten och tar i lite mer. Men det hjälper inte.
På skiva är Mommyheads musik väldigt intrikat. Men även i mer avskalad form kan de vara ett fantastiskt liveband, det visade de inte minst vid spelningen här för ett par år sedan. Deras progressiva popmusik kan fräsa till och bli direkt. Men inte ens Gimme Silence svänger riktigt denna kväll.
Trots alla motigheter är Mommyheads professionella, kommunicerar mellan låtarna, försöker finna spelglädjen, hittar den i ett jazzigt jam då Elk lämnar scenen och går runt i lokalen medan han spelar. En kille med en nyköpt öl krockar med honom och tappar den i golvet. Elk ber om ursäkt.
Det 20 låtar långa setet avslutar bandet sjungades Hello friends enbart till ukulele. Ett bättre val hade varit No one gives a damn about your band.
