Mörker och ljus för euforisk publik

Hammerfall är sedan många år vana vid de stora scenerna. Nu tar de för första gången sedan 1999 en sväng runtom landet på mindre ställen. Under lördagen var det Garvaren i Ljungby som utgjorde spelstället inför nästan 700 personer som vill ha sin heavy metal presenterad i den allra mest traditionella formen.

Gruppen började redan 1993 som ett projekt för ett antal musiker som alla hade andra band vid sidan om. I början på 90-talet slog grungen undan benen på heavy metal-genren och ett par år senare gjorde grungevågen inte precis saker lättare för denna musikstil. När Hammerfalls debut släpptes 1997 var man dock med om att vända de musikaliska vindarna och gruppen hade tre år senare nått sådan status att de toppade listor och sålde mängder av skivor.

De lyssnare som långt tidigare intagit hälsosamma doser av Judas Priest, Manowar och tysk power metal innan man träffade på Hammerfall hade det ofta svårt att falla pladask för bandet, men det brydde naturligt nog inte den yngre generation sig alls om.

Bandet går på scen till introt och tonerna av Patient Zero från senaste plattan Infected och dess mörka och sluga tongångar kombinerat med skarpt motljus ger en imponerande start. De två äldre favoriterna Heeding the call och Any means necessary följer och publikresponsen vet nu nästan inga gränser. Joacim Cans är en både skicklig sångare och publikdomptör av rang, den relativt nytillkomne gitarristen Pontus Norgren tekniskt driven och världstrummisen Anders Johansson lägger tunga mattor som inkluderar teknisk briljans. Det är långa hårmanar och synkroniserad headbanging som gäller när stål möter stål.

Hammerfalls styrka består i förmågan att skapa lättillgängliga låtar med refränger som är lätta att ta till sig, allt framfört på ett kärleksfullt, effektivt och proffsigt vis. Ibland känns dock det genomgående relativt lika tempot och den polerade ytan väl ofarlig och fantasilös, men alla i gruppen är så uppfyllda av missionen att sprida okonstlad heavy metal åt det ständigt törstande hårdrockssläktet att man trots allt inte kan låta bli att imponeras.

KLAS LUNDGREN