Rockabilly med glimten i ögat och på blodigt allvar

Rockabilly från Finland? Kan det vara något? Det visar sig ganska omgående att svaret på den frågan är ett tveklöst ja. Gänget från Helsingfors visar så mycket kärlek till den sorts rockabilly som spelades in och gavs ut av det lilla skivbolaget Sun Records i korsningen mellan country och rock’n’roll i Memphis på femtiotalet att man inte kan bli annat än barnsligt förtjust. Det görs med glimten i ögat och på blodigt allvar. Och med snygga skjortor.

Bandet har bara funnits i fyra år, men de har redan hunnit vara med på en samlingsskiva utgiven av det alltid lika smakfulla skivbolaget Bear Family. Det är rootsmusikens motsvarighet till att bli upptagen i Svenska Akademien.

Mike Bell på sång och gitarr hickar nästan lika snyggt som Buddy Holly och har samma glasögon. Timo Kalijärvi på sologitarr spelar det som ska spelas och låter bli att spela det som inte ska spelas. Carl Perkins och Chet Atkins har tydligen en okänd son i de tusen sjöarnas land. Iikku Riepponen på ståbas (förstås) och Japi Saario på trummor driver bitvis på som två skenande ånglok. Trumsetet är så litet att det får plats i en normalstor bakficka.

Låtar som Bye bye baby blue, I’m in love och Dark side of the moon rivs av i ett rasande tempo. Några få lugnare stunder får också plats. De flesta låtarna klockar in på under två och en halv minut. Allt sitter exakt där det ska. Det är på gränsen till omöjligt tajt och förutsägbarhet kan vara underbart. Om man dessutom, väldigt oförutsägbart, spelar en låt av Charlie Feathers förtjänar man diplom. Transportsträckor förekommer inte. Publiken och ljublet mellan låtarna blir större och större.

Om ni inte dansade er svettiga i lördags är det läge att ångra sig. Så här ska rockabilly låta. Svenska band borde lyssna och lära. Kitos. Yksi, kaksi, kolme, neljä!

Så här ska rockabilly låta. Svenska band borde lyssna och lära. Kitos. Yksi, kaksi, kolme, neljä

OLA CLAESSON