Sorg – och Tjo fadorittan

I PORTUGAL finns en sorts folkmusik som heter fado. Den är ofta långsam och sorglig, en sorts klagosång med rötter i sjömansvisor, Brasilien, arabisk musik och afrikansk slavmusik. Själva ordet fado betyder öde. Musiken började under tidigt 1800-tal, men har förmodligen rötter betydligt längre tillbaka än så. Stilen har efter hand fått mer fokus på sången och de akustiska gitarrerna. Genrens stora stjärna heter Amália Rodrigues (1920–1999), känd som fadons drottning. Hon gjorde musiken känd internationellt, hade en mer än trettioårig karriär och hyllas också med en låt i kväll. Fadon delas upp i två skolor. Den sorts fado Carminho sjunger är den ursprungliga varianten av fado som kallas Lissabon efter staden den uppfanns i – fado de Lisboa (fado från Lissabon).

2011 BLEV fadon upptagen på Unescos världsarvs­lista. Två år tidigare släppte Carminho (fullständigt namn inget mindre än Maria do Carmo Carvalho Rebelo de Andrade) sin debutskiva kallad just Fado. Den blev en stor framgång i Portugal och uppmärksammades även i till exempel England. Hon är i dagarna aktuell med sin andra skiva Alma (själ). Rösten kommunicerar känslan oavsett om man kan språket eller inte, på samma sätt som man inte behöver prata trumpet för att förstå Miles Davis. Musiken däremot är bitvis dansant och rent av glad. Bia da Mouraria (Bia från Mouraria) svänger rejält.

När de tre musikerna sedan spelar en låt instrumentalt är det rent av tjo fadderittan. Portugisisk gitarr, klassisk gitarr och akustisk bas behandlas av musikerna som om de aldrig gjort annat än spelat. De får välförtjänta applåder efter sina solon och publiken klappar spontant takten.

CARMINHOS sångstil har beskrivits som avskalad och hennes djup som intensivt. Melankolin i hennes röst kommer fram till synes utan att hon behöver ta i eller anstränga sig. Tekniken är imponerande men kommer inte i vägen för känslan. Vi får också Brasiliansk pop, festmusik och en av hennes personliga traditionella favoriter, Disse-te adeus (Tog farväl). Avslutningen Escrevi teu nome no vento (Jag skrev ditt namn i vinden) sjungs utan mikrofon och det låter minst lika bra som med. Acapella utan mikrofon imponerar också. Pondusen i hennes röst går inte att förneka.

OCH TROTS den sorg hon gestaltar i nästan varje ord ler hon mellan låtarna och tycks genuint rörd av applåderna. Bonito.

OLA CLAESSON