En cynisk freakshow

Det blev sent i natt. Anledning? Pete Doherty, förstås. Han och hans Babyshambles skulle gått på kvart över ett. Framför Pampas hade massor samlats. Det blev alldeles tyst när en funktionär dök upp och greppade micken. Han var snabb att meddela att konserten kommer bli av,men att den blir en timme försenad. Vid halv tre drog den i gång, men jag vet inte om vi ska kalla det konsert.

Dohery inleder med att sparka mot fotograferna i diket, för att till sist dyka ner mitt ibland dem. Doherty får vansinnesutbrott på mikrofonen och slår sönder den. Doherty kaster sin gitarr som ett vapen rakt ut i publiken. Hans ursäkt är att han tyckte att några personer inte höll blickarna riktade mot scen. Dohertys gitarr strular gång efter gång, han löser det hela genom att slita till sig kompgitarristens gitarr. Och han låter naturligtvis Doherty göra det. Precis som alla andra i D:s entourage som tassar runt på tå och är till lags och försöker städa upp spillrorna efter hans framfart. Det hela kändes väldigt tragiskt. Och cyniskt.

För det är klart skivbolagsfolk och turnéledare passar upp på den lynnige stjärnan som är ett barn i en vuxens kropp. Hans utspel, hans person, drar ju massor av folk. Och folk är pengar. Kan de sälja denna freakshow så gör de förstås det. Även om det är en människas ras det handlar om. Och lite får alla vi skämmas som stod kvar där och tittade fram till det bittra slutet när natt blivit dag.