Det är smockfullt med publik när Alice Cooper gör entré på den näst största scenen Rock stage som näst sista attraktion på årets Sweden Rock.
Första halvan av setet består av en hitkavalkad som, undantaget I never cry, inte lämnar något utrymme för andhämtning. Självklara låtar som No more Mr Nice guy, IÕm eighteen och Billion dollar babies varvas med stänkare som titelspåret Dirty diamonds från senaste plattan och den lite mindre kända, men fullständigt makalösa You drive me nervous. Punk från 1971 framfört av ett högoktanigt band 2006.
Efter att ha framfört Welcome to my nightmare hörs Vincent Prices stämma i högtalarna, "Alice, admit that youÕre sick. Tell us how it all started", och den mer teatraliska delen av showen kan ta sin början, vilken består av ett medley med mer psykodramatiska låtar. The awakening och en av hans absolut bästa låtar, Steven, sätter tonen. Under Only women bleed förgriper han sig på en kvinna, spelad av dottern Calico, innan han hamnar i tvångströja till The ballad of Dwight Fry. Att se Alice i denna med vilt stirrande blick vråla, "I got to get out of here!", ger mig rysningar. Det är show framförd av en stor entertainer. Killer leder oss sedan till avrättning medelst giljotin, men därefter är det party och allsång för hela slanten i SchoolÕs out med ballonger och konfetti.
Som extranummer bjuds Poison, Wish I was born in Beverly Hills och Under my wheels, där Alice presenterar sina bandmedlemmar. Sin egen presentation löser han genom att fråga publiken, "Who am I?" och vi svarar "ALICE COOPER!"
