Esther kommer igen
Hösten 2002 började alla plötsligt prata om Esther. Vilka är de där egentligen? De är väl väldigt unga? Någon går till och med på högstadiet? Så blev det Popstad i Växjö i februari 2003. Kön till Esthers spelning på demoscenen ringlade sig från Konserthuset ända bort till McDonalds. I publiken fanns skivbolagsfolk och journalister.
Veckan innan hade de varit med i DN På stan och spelat på Debaser i Stockholm.
- Vi visste inte riktigt vad det var för ställe när vi åkte dit, säger trummisen Claes Fredholm.
- Det var 30 minusgrader och vi gick där utanför jag och Per ... börjar gitarristen Fredrik Brosell berätta.
- Det var 15 minus förra gången du berättade det! säger Markus Magnusson, Esthers sångare och mesta frontfigur.
- Det var nog först efteråt vi fattade att det var lite stort att spela där, säger Claes.
Det blev inget stort skivkontrakt då, men däremot mycket spelningar och så småningom två ep:s, båda utgivna av Ulf Ekerot på Uffes records i Växjö, med Border som distributör. Men i takt med att indiepopscenen svalnat något och kanske också att Esthers medlemmar inte längre är 16 år utan 19, har uppmärksamheten kring bandets slamriga, energiska och charmiga punkpop avtagit.
- Det känns lite orättvist att vi fick så mycket uppmärksamhet då. Det var ju många som tyckte att det var för mycket. Vi skulle ha behövt det nu i stället, suckar Claes.
För han är helt övertygad om att Esther är bättre i dag. Bättre låtar, bättre på att spela. De nya låtarna låter lite annorlunda. Det är mer blås och orgel, men fortfarande slamrigt och precis lagom opolerat. Svängig storbandspunk om man frågar Esther själva.
Söker skivbolag
Nu hoppas de att någon ska ge ut deras album. Hittar de inget skivbolag som gör det, då går Uffe Ekerot in och ger ut det själv, den här gången med. De snackar också om att kanske göra som I?m from Barcelona, lägga ut låtarna på nätet och hoppas på att ordet sprider sig.
- De fick 20 000 nedladdningar och sedan kontrakt med EMI, säger Markus.
De elva låtarna till albumet spelade de in i somras i Göteborg i Helikopterstudion med Marcus Knutsson från Surrounded som producent. Sedan dess har de mixat och filat på det hemma i Uffes källare, och det har mastrats om. Snart är det helt klart, men det är svårt att bestämma sig för en slutversion när man inte har någon deadline att jobba mot. Men det har blivit bättre också.
- Vi har brytt oss mer om låtarna, jobbat mer med dem. Innan blev det mer som det blev, säger Markus.
Ny demo
Det är fortfarande Claes som gör musiken och Markus texterna. Men även Fredrik har börjat skriva lite låtar. De planerar att gå in i studion och spela in en ny demo snart. Så även om det inte går med raketfart, upplever de själva att det händer mycket spännande med bandet. Men det är jobbigt när man ständigt får frågan om det inte ska hända något mer snart.
- Ja, de frågar när vi blir kända. Vi är ändå bara 19 år i dag. Vänta tills vi är 23, säger Claes.
- De frågar "har ni fått mycket spelningar och skivkontrakt nu". Själv känner man att vi gjorde ett sjukt bra rep i söndags och har gjort många nya låtar. Det är viktigt för oss, säger Markus.
- Ett tag när folk frågade sade vi "käpprätt åt helvete". För då blev de tysta, säger Fredrik.
Nu har organisten Emil precis flyttat till Göteborg. De hoppas ändå kunna hålla ihop hela bandet trots att de kanske inte alltid kommer att bo på samma plats.
- Framtiden är alltid oviss. Men konsten lever vidare i våra hjärtan, säger Markus på typiskt Markus Magnsson-manér.
Vilken är er allra bästa spelning?
- När jag kollade igenom massa inspelade konserter nu känns det som den på Sivans med The Mo i april förra året, säger Markus.
- Nej, jag tror att den inte har kommit än, säger Claes.
