Folkkära Kent på folkkära Hultsfred

Vi ska alla en gång dö. Med de uppmuntrande orden, och till ett konfettiregn i Hultsfredsnatten, avslutar Kent sin enda Sverigespelning i år. Det är väldigt vackert. Särskilt när tio-, femton-, tjugotusen människor sjunger med i de där raderna i Mannen med den vita hatten. Det återstår visserligen några band på årets festival, men det här är den perfekta avslutningen. Folkkära Kent på folkkära Hultsfred.

Men vi ska rulla tillbaka bandet en och en halv timme.

Eskiltunas stoltheter inleder med att sjunga vi mot världen. Men det blir inte riktigt så. Sångaren Jocke Berg försöker få oss att sjunga med, klappa och

svaja med armarna, men det är inte den låten publiken vill höra. Inte de låtar som spelas de närmaste 45 minutrarna heller. Och utan publikens fulla stöd vill det sig inte riktigt, då blir låtarna som aldrig fick bli singlar ganska sömniga.

Det är först när maestro Berg slänger av sig kavajen, kavlar upp skjortärmarna och säger att nu ska vi bara köra våra superhits som Kent blir riktigt bra. Få band är så beroende av att ha publiken på sin sida som dem; när de väl har det blir det en magiskt skimrande masspsykos. Music nonstop, Palace and main, en vidunderlig 747 och allsången vill aldrig ta slut.

När de efter de obligatoriska hyllningskörerna kommer in på scen igen bli det ännu större. Närmare 20 barn, klädda i svarta kåpor och beväpnade med baseballträ, hjälper med nedböjda huvuden publiken att sjunga med i Dom som försvann. Maffigt ödesmättat och väldigt underhållande.

Och sen då, grand finale.