Glöggfryntlig inledning på julledigheten med Timo Räisänen

Med sig har Räisänen musikerna Rebecka Tholerus på kontrabas (alltid stilpoäng för kontrabas) och Pär Öjerot på bland annat gitarr. Publiken är definitivt och väldigt bokstavligt med på noterna. Många har förmodligen jobbat sin sista dag för i år och kanske till och med luktat på glöggen.

De inleder med en långsam och härligt jazzig ”Ser du stjärnan i det blå?” och fortsätter med en hillbillyversion av ”Stilla natt” som verkar ligga i en något för hög tonart och följs av jubel. Om just Räisänen är den sorten som behöver uppmuntras är oklart. Han är inte Dylantypen som gömmer sig bakom trummorna. Inte för att det finns några trummor, men ändå. Han är glad som ett sockerrusigt barn. Den känslan får man också av en snabbtitt på hans karriär. Han har hoppat runt och testat saker, till synes väldigt förtjust i utmaningar och högt tempo. Inte rädd för att riskera att halka lite snett. Kanske är den balansgången en del av charmen. ”Jag såg mamma kyssa tomten” blir en märklig mardrömsvisa. ”Tänd ett ljus” korsas med ”Stand by me”.

Han berättar att han brukar sjunga ”I´ll be home for Christmas” när han är full på hotellrum och längtar hem. Den framförs i en väldigt blå version med lyriskt gitarrspel av Öjerot som når längre in än något annat under konserten. Originalet gjordes 1943 av Bing Crosby. ”Happy Xmas (war is over)” blir också allsång. Tyvärr är det inte krig bara en gång om året. ”Fairytale of New York” då? Självklart. I sista låten ”Last Christmas” får publiken bassning för att de inte kan vissla. Sämst hittills, lyder Räisänens skämtsamma omdöme.

Det är förstås en smart genväg att sjunga så många låtar som alla känner igen. Räisänen blir ibland mer lekledare än sångare. Det är oftast inte en konsert att bli berörd av. Möjligtvis en höjdpunkt för alla som är på humör för lite julspex och en grimasch i mungipan.

Oavsett vilket är inlevelsen och glädjen svår att värja sig mot. Betyget bygger lika mycket på publiken som på musiken. Och varför inte?