Gnarls Barkley: Inga syntar inget halleluja

Med ett stort kompband och alla klädda i vitt, står Gnarls Barkley på Pampas. Danger Mouse som en upphöjd profet, precis ovanför Cee-lo, mannen med den säregna rösten.

Och Gnarls musik är också ganska egensinning; datorproducerad med roliga svängar och sjuka syntar. Sånt som försvinner när man framför det med liveband och körsångare.

Med armarna uppsträckta låter Cee-lo precis som en baptistpredikant med en församling att inspirera.

Det blir såklart nästan alla låtar från debuten St. Elsewhere, där vissa är som gjorda att framföras live och andra helt tappar sin elektroniska storhet. Avslutande Storm Coming är en sådan.

Energin saknas Tyvärr försvinner det mesta i något sorl och den där energin som finns på skivan lyckas aldrig komma till uttryck. Inte ens med ackompanjerande musiker. Men. Låten som gjort Gnarls Barkley historiska är egentligen det enda som blir väl godkänt. I en lite annorlunda tappning framför de Crazy och alla de som suttit och lyssnat med ett halvt öra, rusar plöstligt fram mot scenen för att dansa. Det är vad pastorn säger, han vill se oss dansa och le. Det är i alla fall något han lyckades med.

Danina Mahmutovic