Hårdrockaren – lika lojal som fotbollssupportern
Med lite god vilja kan årets upplaga av Sweden Rock kallas den fjortonde i ordningen. Embryot till den numera tre dagar långa festivalen härstammar från 1992 och Olofström då bland annat Nazareth och Peps Persson (!?) stod för underhållningen. Året efter flyttade man till Karlshamn och festivalen antog en något hårdrockigare profil även om ett band som Kent faktiskt spelade där 1996, men sedan 1998 är det Norje strax utanför Sölvesborg som gäller.
I år är det tredje året i rad som festivalen är utsåld, vilket betyder 21 000 besökare per dag och som vanligt bjuds det på en blandning av nästan alla de varianter som kan sorteras in under det musikaliska facket hårdrock. Här hörs så vitt skilda stilar som 70- och 80-talshårdrock, progressiv, thrash, power och death metal, AOR, blues och sydstatsrock.
Sweden Rock har verkligen hittat en nisch som fungerar publikmässigt, förmodligen beroende på att hårdrockaren av naturen är en till sin musik mycket trogen typ. Det verkar som om vi aldrig slutar att gilla våra favoriter oavsett hur många år sedan det var som de stod i zenit eller hur många av originalmedlemmarna som har bytts ut under årens lopp. Man håller på sina hjältar lika lojalt som en fotbollssupporter håller på sitt favoritlag. Hårdrocken är en genre där band som nästan inte ens var stora under sin storhetstid kan återförenas och göra festivalspelningar till månghövdade och nostalgiska publikskaror. Vi har här under dagen exempelvis kunnat se det svenska glamrockbandet Easy Action som inte stått på en scen på 21 år. "Ett band, en publik, en spelning", säger en nuförtiden ganska rundlagd Zinny Zan som tillsammans med Kee Marcello, mer känd för sina insatser i Europe, återförenat bandet för en spelning. Visst är det patetiskt på sätt och vis, men samtidigt är det ju lite roligt också att faktiskt få se och höra ett band som många kanske bara hört talas om.
På tal om att byta medlemmar så har jag gillat Entombed i många år och deras spelning på festivalen för två år sedan var en riktig höjdare, men måste faktiskt erkänna att det kändes konstigt nu när bara
sångaren L-G Petrov och gitarristen Alex Hellid är kvar. Den före detta kvintetten är dessutom nu bara en kvartett och det låter inte alls lika överväldigande och förkrossande som förut. Lite tråkigt och förhoppningarna på nya ep:n When in Sodom och kommande fullängdaren Serpent saints sänktes rejält. Nåväl, det har funnits annat att glädja sig över som Dragonforce. Deras energiska speed metal med lättnynnade melodier och black metal-aktiga trummor kändes som en rejäl vitamininjektion även om det kanske blir lite väl mycket av det goda efter ett tag.
Dagens lustmord stod det tyska yrvädret Doro Pesch för när hon framförde den gamla Judas Priest-klassikern Breaking the law till ett mycket sparsamt komp. Som tur var avslutades låten lite närmare originaltappningen, men någon Rob Halford är hon inte. Jag får nog sätta dagens hopp till kvällens huvudakt Deep Purple som snart går på scen.
