Per Hägred: Islandsvarning utfärdad

Idag räcker det inte med en bra låt, inte ens en schysst artist är gott nog. Man måste liksom sticka ut. Skyll på allt från influencers till Twitter.

Tänker på det timmarna innan genrepet när jag passerar Svenska akademien i Gamla stan.

Tänker faktiskt på schlager. Minns ”Sommar’n som aldrig säger nej” med den kända raden ”dina bröst är som svalor som häckar”. Det var den förre Akademiledamoten Lars Forssell som skrev den texten.

Den stack ut.

Vid den tiden. Året var 1973. Det räckte i alla fall till en femteplats när tävlingen avgjordes i Luxemburg det året.

Hur är läget 2019 ute i Solna? Hur långt ska årets vinnare nå där nere i Tel Aviv?

Just nu handlar det mycket om mjölk. Inte om den som Ryds Malou Prytz skålade i efter finalplatsen i Malmö för några veckor sedan, men väl mellanmjölk.

Det är väldigt mycket mellanmjölk som serveras i Nationalarenan. Det duttas och det pluttas och det skvätts. Allt är så prydligt och välstädat och välgjort och välrepeterat och välansat... Utan att man riktigt märker vad som sker när fettet skummats bort. Det som Island brer på med. Lite skit under schlagernaglarna...

Ta Arvingarnas klämmiga ”I do”. Jag gillar den, sådan är jag. Men den har inte en chans i någon ort söder om Ystad. Det är liksom tokkört där. Då kunde vi lika gärna skickat Rolandz eller Edward Bloms dansande humrar i fjol. Likadant med Lina Hedlund. En låt som inte ens hade en chans när Perrelli kallade den ”Hero” i Belgrad 2008. Den säckade i hop på en 18:e plats där.

Anna Bergendahl, ja. ”Ashes to ashes” är bra. Jag delar Svensktoppsjuryns fällande dom där. Men Svensktoppen, alltså… Never heard of it, hör man resten av EU utbrista. Det faller alltså på sin egen orimlighet att den skulle kunna skrälla någon annan stans än just i kebabpizzans hemland.

Så rösta för Guds skull inte på dessa bidrag. Om vi ska ta Eurovisionland.

Den låt som är mest knäpp är faktiskt renskötarens. Jon Henrik Fjällgrens uppgradering av Sven–Gösta Jonssons klassiker ”Vid foten av fjället” är livsfarlig i den svenska finalen, och tillräckligt originell (renar är stort där nere runt Medelhavet) för att kunna hävda sig i Israel.

Så ska man rösta taktiskt är det nog han som gäller. Dessutom ligger han bra till i förhandstippandet.

Jag har ju hypat John Lundvik. För han har bästa låten, plus att det är ett sådant sug i hans blick som ingen normal människa kan värja sig mot. Nej, låten sticker kanske inte ut som Islands bidrag. Men det kan räcka, typ. Ändå. För det är ju inte bara tokiga Rammstein-kopior som Islands Hatari som folk röstar på såklart. Så där viftar jag med svensk flagg.

Och jag kommer att hjärtrösta på Malou Prytz, inte bara för att vi delar län, men för att hon redan är en stjärna i våra Mellohjärtan sina 16 år till trots.

Men jag bävar för konkurrensen i Tel Aviv. Hua.

Herrejäklar som det ska åkas där med glödgade källor extra allt.

Islänningen Hatari.

Kolla You Tube!