Massor med musikglädje!

Thomas Niklasson hade också uppdraget att vara presentatör och gjorde det med all tänkbar användning av teatrala grepp för att fånga publiken, men framför allt med insats av stor kunskap. Vem visste exempelvis att det inledande stycket, Verdis Triumfmarsch ur Aida, var beställt till Suezkanalens invigning även om det inte blev färdigt i tid.

Wieska Szymczynska måste vara särskilt lätt att följa, hennes slagteknik är oerhört tydlig, det har man också glädje av som publik, hela tiden tycker man sig veta något om själva musicerandet. Det må vara en önskedröm, men känslan är trevlig. Triumfmarschen blev en uppvisning i dynamik där blåsarna spelade med total tillit till sin dirigent.

I trygga händer

Det gäller över huvud taget, att orkestern verkar så trygg, och därför spelglad, i Wieskas händer. Då blir man också som publik lugn och glad och kan försjunka i musiken. Givetvis är orkesterns förstärkning med en rad professionella musiker ett starkt bidrag till det musikaliska lugnet.

Elin Niklasson var sångsolist och på god väg att utveckla den mogna artistens auktoritet. Särskilt i Puccinis Si michiamano Mimi ur La Bohème stod hennes röst fantastiskt fint mot orkesterklangen med dess fint balanserade blås. Verdis Caro nome ur Rigoletto gav Wieska ett kammarmusikaliskt intryck och Elin Niklasson smälte väl in i den minimalistiska stämningen där flöjterna spelade så att gudarna säkert applåderade. Med en så ljus sopran som Elin var det förstås omöjligt att motstå Mozarts Nattens drottnings aria ur Trollflöjten. Den kom efter paus och fick välförtjänt, stor applåd.

Vältränad kör

Det nya inslaget i nyårskonserten var Domkyrkans oratoriekör som leddes av domkyrkoorganist Thomas Niklasson. Han bidrog programmet igenom med att skapa god stämning med anlitande av både komiska och till och med ekivoka yttranden. Hans kör är som alla musikälskare vet vältränad, men fick säkert en ny upplevelse av att sjunga Händels Messias i konserthuset i stället för i Domkyrkan. Det fick publiken också, slutsatsen är att Christina Nilssonsalen kräver mycket mer än domkyrkorummet av sina musikanter. Kören klarade miljön elegant, vilket visades än en gång i Italiensk sallad a capella.

Ungdomssatsning

En särskild poäng med nyårskonserten var påvisandet av tillväxten inom den klassiska musiken. Wieska Szymczynska har under flera år engagerat ungdomar i Akademiska stråkorkestern.

Arbetet har resulterat i en mängd konserter. Till nyårskonserten hade hon engagerat två av medlemmarna, Sara Bergström och Ida Sundell. Båda satt i orkestern under konserten men framträdde också som solister i Konsertpolka av Hans Christian Lumbye, vilket visade sig vara ett humoristiskt stycke där de två stråkarna, fiol och altfiol, pratade med varandra.

Detta några exempel på upplevelsen av denna mycket godmodiga nysårkonsert som traditionsenligt slutade med An der schönen blauen Donau med Wieska Szymczynska som stehgeiger, men ovanligt nog med insats av körsång på en text som, enligt Thomas Niklasson, får räknas som ett av de värsta pekoralen. Men vackert blev det!