Per Hägred: Mattias Mergqvist: ”Odiskutabelt att ”Julens hjältar” från 1999 är den bästa.”

Så många tittade i snitt på varje avsnitt av ”Selmas saga”, SVT:s julkalender 2016.

Det är en svindlande siffra, som blir speciell med tanke på att publikstorleken är den högsta i modern tid för en julkalender.

I år är det familjen Storm som står i centrum i de 24 avsnitt som är ”Storm på lugna gatan”.

Mamma Sanna (Cecilia Forss), pappa Trond (Henrik Johansson) samt barnen Leo (Adrian Macéus) och Vilja (Maja Söderström) flyttar till Järnkroken, en småstad som har sett sina bästa dagar och som varje år arrangerar en årlig julkamp.

Den här gången går det sådär, då en mystisk pyntsabotör försöker förstöra julstämningen med ett antal fräcka dekorationsstölder.

Utöver nämnda skådespelare finns bland andra Johan Rheborg, Sofia Ledarp, Shima Niavarani, Wilma Lidén, Olof Wretling och Lena Philipsson i rollistan.

”Storm på lugna gatan” är en sprattlande berättelse och en av de bästa julkalendrarna som SVT sänt under 2000-talet.

Scenografen Maria Sohlmans har gjort ett fint jobb med att skapa ett slags omslutande bubbla, vari fantasin får leva fritt. Järnkroken och särskilt Lugna gården, det område dit familjen Storm flyttar, fylls av den typ av stämning som speglar berättelsens kärna och blir en utgångspunkt för skoj, spänning och uppfinningsrikedom.

Som alltid tappar ”Storm på lugna gatan” tempo emellanåt. Julkalendern är bland det svåraste en manusförfattare kan skriva, men Lina Åström, Marja Nyberg och Adrian Boberg har gjort ett bra jobb att balansera och ge berättelsen ny fart när så krävs.

SVT:s julkalender är varje år grund för diskussion.

Alla har sin favorit.

Ändå är det odiskutabelt att ”Julens hjältar” från 1999 är den bästa.

Visst, den har inte lyxig scenografi, har visuellt åldrats med allt annat än värdighet, men i berättelsens hittas så mycket annat.

”Julens hjältar” handlar om ett antal julgransprydnader som förmänskligas och som hamnar i soprummet av misstag. Med hjälp av Julhunden försöker de sedan komma tillbaka till sin familjs julgran före julafton.

Galna äventyr och förbaskade misslyckanden följer på varandra, men mer intressant är hur ”Julens hjältar” ständigt arbetar med en tematik som handlar om sammanhang.

Julhunden är egentligen en Hammarby-maskot som känner sig manad att kalla sig julprydnad för att ingå i den gemenskap som de andra julgransprydnaderna har.

Samtidigt  brottas julbocken, julstjärnan, julkulan, pepparkaksgubben och julgranstomtarna med närmast existentiella frågor; när de inte får hänga i en julgran, vilka är de då?

Den sortens djup saknar ”Storm på lugna gatan”, som är njutbar för stunden, men knappast kommer få en framträdande plats i minnets bank.