Moraeus och Lampenius når varandra i folkmusiken

Båda har sina rötter i den nordiska spelmansmusiken men har utvecklat sitt kunnande till att omfatta nästan allt, från opera till swing. Konserten i Växjö i går kväll, inför en fulltalig publik, blev en uppskattad, omväxlande och färgstark kavalkad där inte mycket fattades.

34-åriga Linda Lampenius slog igenom med dunder och brak som dirigent i ett finskt tv-program. Utöver sin skicklighet som violinist äger hon andra kvalifikationer, såsom humor och självdistans. Hennes utstrålning à la nordiskt skogsrå slog ett tag också USA med häpnad. Nu turnerar hon gärna med Moraeus. De finner varandra främst i folkmusiken men har också hittat en gemensam nisch när det gäller musikaliska parodier.

Popmanér

Kvällens orkester, som getts namnet Hej, Kalle!, inledde emellertid genom att med olidligt hög ljudstyrka och på popmanér spela tre spelmanslåtar. Först Hjort-Anders Olssons Hjortingen, sedan två kompositioner av Moraeus, Högfjällspolska och Vad var det?. Basisten Johan Granström och trumslagaren Johan Löfcrantz tog i så det både skorrade och knakade, men det skall genast sägas att de snart övergick till mera normala ljudnivåer. Hyperskicklige Granström, som vi tidigare sett i programmet Allsång på Skansen, var kvällens kapellmästare och hade också arrangerat en stor del av det digra materialet.

Linda Lampenius inledde sin första avdelning genom att mycket finstämt och balanserat spela Thaïs meditation av den franske tonsättaren Jules Massenet.

Litet abrupt övergick hon så till ett musikalpotpurri, där melodier från Annie get your gun, My fair lady, Sound of music och West side story passerade revy. Även hennes fortsatta medverkan var i första hand lättsam och underhållande med små parodiska inslag som till exempel i Ungersk rapsodi och de tre numren ur Dean Martins repertoar.

Röstresurser i övermåttt

Jag uppskattar Kalle Moraeus främst för hans genuina sätt att framföra svenska spelmanslåtar. Här är han hundraprocentigt äkta. Han är förvisso också en bra gitarrist och skulle säkert också platsa i popsvängen. Kalles inhopp som operasångare får väl mest ses från den skämtsamma sidan. Röstresurser i övermått visade han emellertid både i en operapastisch med ursprung från Borlänge och i det avslutande numret O Sole Mio. Hans finstämda violinspel var emellertid mycket njutbart i stycken som Till min dotter och Visa från Senjan, en traditionell låt som på sin tid upptecknades av Rickard Dybeck.

I orkestern fanns också percussionisten Jörgen Stenberg, som befanns vara en särdeles skicklig xylofonspelare, vidare Pär Grebacken, bäst på flöjter, samt vid olika slags klaviaturer Anders Lundqvist, anpassningsbar i alla lägen.