Söllscher drog fullt hus i Tingsryd

Bo Nilsson har rört sig i en mängd genrer och stilar. Hans Wiesenblümchen för stråkar från 1996-98 inledde lördagens konsert. Petter Sundkvist och Musica Vitae drog i gång med en unison, energisk ansats, som utvecklar sig till ett stycke i sex korta delar, där vibratofria insatser varvas med en bredare

orkesterklang. Och överraskande - efter ett parti av lite kärv tonalitet kommer en nästan smörig ackordlinje som kan associeras till en månskensromantisk film. Gränserna mellan satserna känns inte riktigt tydliga. Det är lite svårt att skilja dem från pauser inne i en sats, vilket skapar en viss osäkerhet om var man

befinner sig.

Ren teknik

Att höra gitarrspel innebär ofta att också höra gnissel när fingrarna förflyttar sig längs strängarna inför nästa grepp. Göran Söllschers spel är skönt befriat från sådant. Med sin rena teknik framför han i samspel med stråkarna Björn Hallmans mjuka, lugna musik till filmen Alla älskar Alice.

Kubanen Leo Brouwer gjorde 1994 From Yesterday to Penny Lane, ett arrangemang för gitarr och stråkar av sju Beatles-låtar. Söllscher bjuder verkligen på sin känsla för Beatles, och hans leende smittar. Melodiutvikningar i Yesterday blir meditativa, och i Ticket to Ride trollar han fram slagverk med sin kraftfulla attack i greppet. I det mustiga arret finns klös i orkestern, med korta, intensiva stråk. Och när gitarr och violiner spelar unisont uppstår en tonkaraktär som känns ny. Variationsrika Eleanor Rigby har ett uttunnat och sorgset slut som sjunger om All the lonely people, medan Penny Lane är mer frejdig.

Fascinerande fratres

Efter paus följer det fascinerande Fratres av Arvo Pärt. I denna version för gitarr och stråkar finns också claves och bastrumma, trakterade av Håkan Fritzon. På en liggande kontrabaston upprepar sig en ackordföljd som känns omkastad jämfört med traditionell sådan - precis när man tror sig ha fattat ordningen så bryts ens tankemönster och man får lära om från början. Musiken blir ett aktivt manande mantra.

Extranumret blir Cavatina av Stanley Myers, där Söllscher får ögonblicket att stå still.

Serenad i Ess-dur op 6 för stråkar av Josef Suk är älsklig. Bortsett från någon oklarhet i violinernas intonation i första satsen ges ett mycket njutbart spel med vackra solopartier, och rik variation mellan olika

instrumentgrupper. Tredje satsens förtätade höjdpunkt i violiner och altvioliner är stråkfrossa, och fjärde satsens gäckande lustigheter samlar ihop sig till en kraftfull final på en helgjuten konsert. På tisdag ges den i Växjö konserthus.

Eleonor Andersson