Stor portion trams och galenskap i Gemla

Texten är nyskriven av Christer Andersson som verkligen inte sparat på vare sig orden eller idéerna.

Helheten består av en massa trådar som rimligtvis borde vara alldeles omöjliga att få i hop, men motiven är hårt tvinnade till en helhet.

Pjäsen En tant för mycket består givetvis till stor del av trams. Men trams får inte bli fånigt, och det händer inte här, eller nästan inte. Det tramsas på den yttersta randen till avgrunden, desto roligare blir det.

Ännu roligare blev söndagens föreställning när Nils Åkesson blandade in sig i olika former av transsex och lesbianism och hade svårt med vägen ut. Föreställningen har en alldeles underbar distans till dessa debattfrågor och hanterar dem med ett ömsint leende. Inga elakheter här, inte.

Komiska grundsituationer Galenskapen är desto större även om man får vänta rätt länge på de verkliga pangscenerna. Den långa första akten går förstås ut på att lägga ut rälsen, men det blir i mesta laget. Det pratas och pratas med komiska grundsituationer som återkommer igen och igen, det vill säga med folk som missförstår och pratar förbi varandra och ibland med en oväntad effekt.

I andra akten ska alla situationer med stora pengakrav, mycket romantik och en del irriterade parförhållanden utredas. Det sker i högsta tempo och ibland viker man sig.

Den som verkligen blommar och kommer till sin rätt i ett nytt rollfack är Hasse Nilsson. Han brukar får arga gubbar på sin lott. Här spelar han förälskad fabrikör.

Hans uppvaktning av fastern, under vars peruk döljer sig Petter Ahlfors, är det bästa i hela pjäsen. Så mycket humor, så mycket huvudlöst agerande för att det pockar i byxan får man leta efter. Härligt roligt och kanske ett inlägg i debatten om den så kallade sexualiseringen av samhället.

Fantastisk scennärvaro Nils Åkesson spelar den skuldsatte specerihandlarn och gör förstås bruk av sin fantastiska scennärvaro och absoluta timing samt förmågan att hålla tempo. På scenen finns en rad damer. Erica Björck har gjort fina prestationer i Huset som Rut glömde och De knutna händerna.

Nu spelar hon med största effektivitet en motbjudande rikemansböna. Hon riktigt öste ner kyla bland publiken. Starkt! Lone Bakken Pilnäs hade en roll av rakt motsatt typ och spelade med älskligt glitter i ögon-

vrån och sjöng lika fint tillsammans med Benny Karlsson som de med tiden kom att pussas. Louise Carrol gjorde rollen som den stabila och allt förlåtande hustrun till odågan till specerihandlare.

Hon fick säkert ett och annat medkännande hjärtslag från publikens damsida och blev givetvis älskad av männen. Det var som helhet en lyckad kväll i komikens, tramsets och den varma humorns tecken. Och detta till ett väl fungerande ljud.