Stormande bifall för turbulent revy
Den fulltaliga publiken i Folkets Hus vid premiären på Nyårsafton besvarade de väderbitna aktörernas attacker från scenen med stormande bifall, faktiskt på gränsen till orkan. Men man kan i år också tala om snålblåst i detta revysammanhang. Hjördis är knappast någon lyxproduktion, men får ändå mer än väl godkänt, tack vare en alert och rutinerad ensemble och rader av goda sketcher.
Det mesta i denna revy har
totats ihop av Ronny Träff, som också har regisserat det hela. Han har känsla för vad som går hem hos publiken. Till hans bästa nummer den här gången hör tandläkarsketchen med dess dråpliga budgetprisresonemang men också de surrealistiska scenerna som utspelas i frisörmiljö. Ronny har också skrivit några av revyns bästa musiknummer, men visst kunde han fått ut mer av så goda uppslag som Folkets park, Vårat kafé, schlageridoler och tangokavaljerer.
Märklig dans
En så gott som omöjlig uppgift har koreografen Pia Bergqvist-Jacobsen haft. Dansen hör inte till hovnarrarnas starkaste
sidor, men visst bjuder de till när så krävs. Ytterst märklig är till exempel trion Bo Lindell, Hanz Henriksson och Håkan Henriksson som androgena balettdansörer i ett inlägg i könsrollsdebatten. Det fartfyllda inledningsnumret i vildavästernstil liksom den ABBA-inspirerade och rockiga finalen höjer sig också över det koreografiska genomsnittet
Scenografin är inspirerad av spansk arkitektur. I den ingår också de båda musikerna Jonas Månsson och Mikael Ringdahl. De sitter på scenen nästan hela tiden och får alltså bilda bakgrund även till en hel del av sketcherna. Live spelar de bara gitarr och bas, men tack vare en del förinspelat material får de musiken att låta både fyllig och stark
Den urgamla animositeten mellan kommundelarna speglas förstås i revyns lokala inslag. Lessebo, Kosta och Skruv får alla erfara, att även Hovmantorp
existerar. De kängor som utdelas till politiker och andra kändisar är dock av mjukaste slag. Kanske kunde man förvänta sig
mera satir och skärpa i numret med de båda nyhetsuppläsarna Håkan Henriksson och Niklas Andersson.
Sju av de åtta aktörerna på scenen har varit med tidigare i Hovnarrarnas uppsättningar. Veteran i sammanhanget är Nils-Olov "Loppan" Jacobsson, en
naturbegåvning och härlig entertainer, som publiken älskar. Bland hans många rollfigurer denna gång finns mannen som utsätts för mammografi för sina prostatabesvär, vidare tangokavaljeren "El Loppo", en föga notkunnig körsångare, en tomte utan klädsinne men framför allt som ettrigt bi tillsammans med Håkan Henriksson, även han i "biroll". Just den här bisketchen som skrivits av Håkan hör till
revyns bästa.
Härligt naturliga och burleska Carina Engman återser man med glädje. Hennes specialitet är bitska kärringar med lokalt idiom, men Carina är allsidigare än så. Bland hennes rollgestaltningar minns man den ekonomiskt sinnade tandsköterskan, den nyfikna värdinnan på sexpartyt och den hunsade hustrun i dammsugarsketchen.
Johanna - ett fynd
Unga Johanna Karlsson är ett fynd. Hon sjunger alldeles utmärkt, vilket hon främst visade i numret Folkets park. Hon kan agera både sexigt och töntigt. Hon tycks utan tvekan ha talang för en framtid i revybranschen, en tjej alltså att hålla ögonen på i framtiden.
Nykomlingen Sandra Gill har väl inte samma förutsättningar, men hon flöt väl in i sammanhanget och kommer säkert att bli en tillgång så småningom. En som definitivt tagit en säker plats i revyn är Håkan Henriksson, vars sofistikerade lugn à la Buster Keaton är rent proffsigt applicerat. Med minimerad plastik arbetar också Bo Lindell, även han utmärkt sketchaktör. Desto yvigare och dessutom
mera högljutt agerar Hanz Henriksson, flitigt i elden med skiftande rollfigurer. Bäst kanske som familjens bortskämda son i dammsugarsketchen, som misshandlad tandläkarpatient och som desorienterad energiinspektör.
Niklas Andersson gestaltar skickligt och med sinne för det komiska udda personligheter av olika slag. Niklas är en kille som snabbt vuxit in i sin speciella nisch och utvecklats till en utmärkt komediaktör.
Det man främst saknar i Hovmantorps nyårsrevy är de litet större spektakulära shownumren. Det hade inte skadat med mera sång och dans, glitter och glamour. Nu dominerar sketcherna, men å andra sidan är det ju dem som Hovnarrarna är verkligt bra på.
