Ett slag för Ronnie James Dio
På den tiden hårdrocken av många upplevdes som farlig på riktigt, vi talar alltså om tidigt 80-tal, och Siewert Öholm, Hem och skola och en hel del rätt distanslösa och dåligt insatta föräldrar fasade i tid och otid inför snart sagt varje metalsläpp kom den odiskutabla klassikern Holy diver med Dio. Skivomslaget störde givetvis moralens väktare i och med att omslaget visar Djävulen som just håller på att dränka en kedjad präst i stormigt vatten. Eller?
Dio styrdes, och styrs än idag, av hårdrockens kortaste sångare Ronnie James Dio som även lustigt nog råkat begåvas med den världens mäktigaste röst. Han hade tagit med sig Vinny Appice på trummor från sitt förra band Black Sabbath, som han räddat 1980 med pärlan Heaven and hell efter den sista och relativt urvattnade plattan de gjorde med Ozzy Osbourne. Heaven and hell fick de då nästan avdankade Sabbath att kännas fräscha igen och gruppen kom lite underligt att räknas till The new wave of British heavy metal som annars utgjordes av yngre förmågor på uppgång som Iron Maiden, Def Leppard, Diamond Head och Angelwitch.
På bas spelade Jimmy Bain som tidigare kamperat ihop med Dio i Ritchie Blackmores Rainbow, där de i princip skapade det vi i dag kallar power metal, med strålande Rainbow rising. Gitarristen Vivian Campbell hittade man i det relativt okända irländska bandet Sweet Savage, vars låt Killing time Metallica faktiskt spelat in.
Dios Holy diver slog ned som en bomb i hårdrocksvärlden 1983. Vissa hårdrockare höll på Iron Maiden, andra på Judas Priest, Black Sabbath eller Ozzy Osbourne och det käbblades givetvis om vem som hade rätt och bäst smak. Men en sak var alla överens om, Holy diver var en fruktansvärt bra platta späckad med klassisk hårdrock. En platta som alla med smak för tyngre rock älskade och kunde enas om, ungefär som Carolas lp Främling fungerade för dagisungar.
Vad finns det då för anledning att i dag slå ett eller flera slag för Ronnie James Dio? För det första har det nyligen kommit ut en remastrad utgåva av Holy diver. För det andra är hans insatser i Black Sabbath strålande och har felaktigt nästan fullständigt marginaliserats till förmån för de plattor Ozzy sjunger på. För det tredje är det inte många som kan ståta med sitt namn på tre så odiskutabla metalklassiker som Holy diver, Heaven and hell och Rainbow rising, och absolut
ingen annan har gjort sådana verk i tre olika band. För det fjärde så gav herr Dio, Gene Simmons i Kiss får säga vad han vill, hårdrockvärlden hornepertecknet med uppsträckt pek- och lillfinger. Ganska bra jobbat!
Hur var det då med skivomslaget? På frågan varför man låter en präst dränkas svarade Dio, "Hur är du säker på att det inte är en präst som dränker en djävul? Döm aldrig en bok efter dess omslag, döm den efter dess innehåll." Detta är kanske inte världens mest filosofiskt djuplodande eller unika svar, men fan vet om inte innebörden i det är den allra viktigaste!
Klas Lundgren skriver recensioner av diverse hårdrocksplattor i Smålandsposten på lördagar, och kommer nu att skriva krönikor var fjärde vecka. Just nu lyssnar han på Thåströms Skebokvarnsv. 209 och Megadeths The system has failed.
