Journalistiskt självmord

Svensk musikjournalistik har begått självmord. Den dog när den blev en kalkerad kopia av skivbolagens promotionschema och kvällspressen satte agendan med sina skvallernotiser. Numera är skivrecensionerna sällan längre än 200 tecken, de djupa reportagen få, intervjuerna likadana i tidning efter radio efter tv. Samma frågor genererar samma svar. Varje ny artikel är den andra lik. Det är i alla fall vad många involverade anser.

Om den svenska musikjournalistiken är i kris, är det precis likadant med hiphopjournalistiken. I de medium som försöker täcka alla stilar, ägnas för lite eller ingen tid alls åt en av världens största genrer. Det är svårt att blanda det som är allmänintressant med upplysande och svårt att alltid vara expert.

Likt all annan musik, skapar också hiphop journalistiska uttryck. Länge omtyckta tidningen Gidappa! lades ned och Sverige stod utan någon renodlad hiphoptidning.

Så sent som 2004 blev norska Kingsize halvsvensk. Den något konstiga blandningen av rubriker på norska och artiklar på svenska, gjorde den svår att ta på allvar. Med sorglig grammatik och närmast frånvarande språkkänsla var responsen efter de första numren inte barmhärtig.

Repliken från tidningens sida var att skribenterna jobbade gratis och att engagemanget var det viktiga. Visst, men det blev tydligt att vissa inte borde få sina texter gjorda i fler än det exemplar som lyser på datorskärmen.

Som en reaktion mot mainstreamfokuseringen skapades ett år senare magasinet Quote. Det skulle vara seriösare i sin framtoning, "blingbling skulle få stå tillbaka för intervjuer och artistporträtt". Hiphoparna höll andan. Kunde det äntligen vara något bra? Sedan starten i maj 2005 har två nummer släppts. Men det kan redan konstateras att Quote lovar lite för mycket. Det är fortfarande den där korta journalistiken som inte ger mer än två sidor text och mycket mindre handfast information.

När så bristen på alternativ saknas, skapar fansen själva sina medier. Hiphop i Sverige är som störst på nätet. Fanzines, sajter och bloggar gör sitt. Här lyser också den journalistiska förmågan som starkast med sin frånvaro. Unga killar intervjuar sina idoler per mejl i ren och skär groupiestil, på gott och ont. De har kärleken en betald skribent kanske saknar men tappar försprånget med den totala bristen på intervjuteknik och skapligt artikelförfattande.

I radion hör vi Timbuktu och Amato spela hiphop en gång i veckan. Men ju mer oförmågan till ordentlig

research uppenbarar sig, desto mer pannfattning blir det.

Nej, Jean Grae heter inte Jean Grae på riktigt. För varje misslyckande med att uttala Talib Kwelis efternamn, sjunker också trovärdigheten. Samtidigt är det P3 som levererar den absolut bästa hiphopjournalistiken med veteranen Mats Nileskär. Genuint intresse och erfarenhet ger oss allt vi vill veta om västkustrappare som aldrig har nämnts och soullegender som alla samplar.

I slutet av dagen är det ändå lycka man känner när det på Internetcommunitys diskuteras om exakt hur allt ska bli bättre. Både Kingsize och Quote utvecklas uppåt. Kanske är det på grund av det stora engagemanget, intresset och längtan efter en riktigt bra svensk hiphopjournalistik. Då ser man kanske att den där närheten mellan skribent - fan - läsare kanske inte är så dålig, trots allt.