Quincy Jones inspirerades av midnattssolen
Efter nyligen genomgången midsommarvaka och besvikelser i fråga om VM-fotbollen förbereder jag mig just nu mentalt för den lata julimånaden, som för min del vanligtvis innebär stiltje, när det gäller jazzkonsumtion. Sommarens jazzfestivaler, som förvisso inte är så få, får jag med en liten tagg i hjärtat avstå ifrån. Gubben börjar ju bli gammal ...
Sköna recensionsskivor är emellertid på gång, efter vad jag har hört, så jag får väl trots allt uppleva några avkopplande stunder i min spisarkällare, allt medan juliregnet bevattnar trädgården.
Ett och annat gammalt gott vax hinns väl också med. En skiva som jag alltid spelar så här års är en inspelning med Harry Arnolds radioband av Quincy Jones komposition The midnight sun never sets. Den gjordes i Metronomes studio den 29 april 1958. Kvällen innan hade melodin spelats vid en konsert i Stockholms konserthus.
Quincy Jones hade vidtalats att leda radiobandet under konsertens andra avdelning. Han hade fem egna specialarrangemang med sig till konserten och som sagt även den alldeles nyskrivna The midnight sun never sets.
Jag råkade befinna mig i Stockholm några veckor just den här våren och fanns naturligtvis med i publiken i konserthuset denna aprilkväll. Det blev en mycket speciell afton. Harry Arnold ledde själv sitt radioband under konsertens första avdelning. Mycket kompetent, förstås, men en aning försiktigt. Orkestern som bestod av landets ledande jazzmusiker vaknade till liv, först när Quincy Jones övertog ledningen av bandet. Han dirigerade inte i vanlig mening utan dansade runt och gestikulerade vilt. Quincy gav orkestern en verklig vitamininjektion, fick musiken att leva och svänga.
Litet högtidligt tog han så fram noterna till The midnight sun never sets ur sin portfölj.
- Bläcket har knappt hunnit torka, sa han, medan han delade ut noterna. Jag älskar Sverige och er midnattssol. Melodin har jag också skrivit som en hyllning till er eminente altsaxofonist Arne Domnérus!
Så fick då "Dompan" spela denna hyllning till den svenska sommaren, och han gjorde det på urpremiären så skönt och känslosamt, att publiken höll på att ta till lipen.
Att The midnight sun never sets numera hör till den klassiska jazzrepertoaren vet väl alla.
Quincy Jones hade ett speciellt förhållande till Sverige. Inte nog med att han var gift med en svensk flicka några år. Han var här vid åtskilliga tillfällen för konserter och skivinspelningar.
Quincy föddes i Chicago 1933. Som ung musiker med trumpeten som huvudinstrument var han med och kompade Ray Charles på jazzklubb i Seattle. Åren 1951 - 53 tillhörde han trumpetsektionen i Lionel Hamptons storband. Han hade berömda sidokamrater: Clifford Brown och Art Farmer!
Det var med Hampton han kom till Sverige 1953 för konserter. Men det blev också några oförglömliga skivinspelningar. Mitt i natten efter en konsert i Stockholm smög sig Quincy, Cliff och Art, utan kapellmästare Hamptons välsignelse, iväg till en skivstudio för att spela in med svenska musiker, bland andra Arne Domnérus och Lars Gullin. Resultatet blev några ep-skivor, i dag klassiker, med bland andra kompositioner även Quincys egen Stockholm SweetninÕ.
Sommaren 1960 turnerade Quincy Jones i de svenska folkparkerna med eget storband. Jag hörde orkestern i Halmstad. Den innehöll flera intressanta solister, till exempel trombonisterna Jimmy Cleveland och Melba Liston, valthornisten Julius Watkins och saxofonisten Jerome Richardson. Quincys arrangeringskonst hade då ytterligare utvecklats och var konsertens verkliga behållning.
Under de följande decennierna har Quincy mest varit sysselsatt som arrangör och kompositör. Han gjorde musik till filmer som In cold blood och Austin Powers. Han arbetade för bland andra Michael Jackson, Frank Sinatra och Aretha Franklin. Han har belönats med hela 26 stycken Grammys. 1994 erhöll han det svenska Polar-priset.
