Anders Mildner: Anders Mildner: Vi har alla ett ansvar för mediestormen
Alla som var med från starten och som då och då kikar på Facebooks ”den här dagen”-funktion, där man kan scrolla bakåt och läsa gamla inlägg, upptäcker hur andefattiga budskapen blir ju längre bort man kommer.
Där nutiden är full av känslor – ”På riktigt, du måste se detta!” – var dåtiden ett enda flöde av tråkneutrala och kommunalt konstaterande logganteckningar: Anders is working, Anders is läser, Anders is lyssnar på musik.
Facebook hade ju ännu inte försvenskats, alla inlägg började med ”is…” och vi användare hade ingen aning om vad vi egentligen skulle berätta för våra vänner.
”Medier kommer aldrig med en manual. Den skapas alltid av användarna.”
Medier kommer aldrig med en manual. Den skapas alltid av användarna. I dag vet vi precis hur vi ska använda Facebook, Twitter och Instagram. Det finns en standardmall för snart sagt varje situation i livet. Det gäller också för grupper av människor – och det gäller även för inflammerade debatter som #metoo.
Traditionell journalistik är starkt rutinbunden. När en debatt som #metoo blossar upp, följer medierna väldigt förutsägbara spår: nyheten presenteras, ansvarsfrågan ställs, fler fall letas upp, ansvarsfrågan ställs på nytt.
När debatten blivit tillräckligt stor, letar redaktionerna efter människor som tycker annorlunda och ger utrymme åt dessa tankar. Först ger man alltså (själv) plats åt en diskussion och sedan letar man (själv) aktivt upp människor som får svara på frågan om det inte gått för långt. Varpå debatten sedan kommer att handla om huruvida denna person, som aktivt valts ut eftersom han eller hon har en lätt extrem åsikt, har rätt eller fel. Där någonstans brukar det oftast spåra ut och som en följd mattas diskussionen av.
I det polariserade samhälle vi lever i, där sociala medier är ett av de mest kraftfulla verktygen för att bibehålla och öka motsättningarna mellan olika grupper, är rutinen i dag lika mycket på plats för allmänheten som för redaktionerna.
Vi agerar så klart annorlunda beroende på vilka vi är och vad vi tycker, men vi intar ändå våra positioner som på en given signal. Vi väljer att dela texter, rikta twitterilska mot vissa mål, gå med i nystartade Facebookgrupper eller att delta i de aktioner som sällan kallas aktioner, men som ändå är det: exempelvis att massmejla eller masstwittra till enskilda personer eller företag.
Att vi som enskilda människor agerar på detta sätt, samverkar med de traditionella mediernas rutiner och gör att en uppblossande debatt i dag blir tusen gånger mer kraftfull än förut.
Och här kommer svårigheten. För där vi förr kunde peka finger åt redaktionerna och kräva ett ansvar för hur de styrde debatten framåt, fördelas ansvaret i dag i någon mån på oss alla. Vi spelar a-l-l-a en roll – men det är långt ifrån säkert att vi vet varför. Är våra roller i dagens mediespektakel verkligen ett resultat av medvetna val? Kanske blev det bara så någonstans på vägen.
