Björn Elmgren: Björn Elmgren: Det börjar närma sig jul
Jag har tyvärr inget bra förslag på hur dessa julkonflikter skall lösas, men jag har ett par observationer som jag tänkte dela med er.
En kollega till min fru var ingenjör, och hen kunde inte bara slänga sitt pepparkakshus efter julen. Det måste försvinna på ett mer spektakulärt sätt. Till sina barns stora förtjusning proppade hen pepparkakshuset fullt med sprängbara ämnen, bar ut det i trädgården och sprängde bort det. Varför inte? Det går ju ändå inte att äta upp ett pepparkakshus som stått framme och samlat damm hela julen.
En kompis svärmor tycker jag ändå på något sätt liksom tvingar fram själva julessensen, fast tvärtom. Svärmodern vill inte boka upp sig hos min kompis till jul, utan hon vill hålla alla dörrar öppna utifall att det skulle dyka upp något roligare. Det hela brukar sluta med att svärmodern ändå till slut firar jul hos min kompis. Själva julfirandet sker då naturligtvis inte på någon annans villkor än på svärmoderns.
Villkor nummer ett är att det inte ska vara några julklappar. Svärmodern tycker att det är så besvärligt att hålla på och klydda med julklappar. Till saken hör att svärmodern från januari köper julklappar cirka en gång i veckan fram till jul men då bara till sig själv. Sedan slår hon omsorgsfullt in julklapparna och diktar ett enligt henne själv enastående fenomenalt julklappsrim till varje julklapp. Paketen transporteras sedan hem till min kompis och läggs bland de andra klapparna under granen.
”Vid jul brukar svärmodern ha kommit upp i cirka 45 paket till sig själv och inga till de övriga i familjen eftersom hon hade bestämt att de inte skulle vara några julklappar det året.”
Vid jul brukar svärmodern ha kommit upp i cirka 45 paket till sig själv och inga till de övriga i familjen eftersom hon hade bestämt att de inte skulle vara några julklappar det året. Vid julklappsutdelningen, som ju egentligen inte borde existera, kräver svärmodern att varje rim omsorgsfullt läses upp, så att hon sedan under stort omak och bryderi skall kunna gissa vad det är hon har köpt till sig själv. Denna ritual brukar ta lång tid och innebära en hel del tandagnisslan från barn och syskon. Svärmodern är obeveklig om att allt skall läsas upp och gissas på. Detta gör att i den familjen har uttrycket ”julen är ju ändå barnens högtid” justerats till ”julen är ju ändå svärmors högtid”.
