De skall avvisas trots ett ordnat liv i Ljungby

Vladica Culic slutar nian om ett par månader och för några dagar sedan fick hon besked om att hon kommit in på sina drömmars gymnasieprogram, teaterlinjen på Katedralskolan i Växjö. Drömmen är att bli skådespelerska och Vladica är en bit på väg.

Nu tvingas hon snart lämna kompisar, skola och det land som hon ser som sitt hemland. Teaterlinjen i Växjö kommer förmodligen att förbli en dröm.

Så ser livet ut för i Ljungby just nu.

Jobbar som vårdbiträde

- Det får inte vara så här. Vi har inte gjort något ont utan anpassat oss som vi ska. Jag har drömmar, och nu rasar allt, säger Vladica med blicken i golvet.

Hennes mamma Mirjana arbetar som vårdbiträde på äldreboendet Brunnsgården sedan ett år tillbaka. Hon har ett vikariat som sträcker sig till den sista augusti. Prognoserna för fortsatt arbete är goda. Mirjana trivs väldigt bra med både pensionärer och arbetskamrater.

Gifte sig med en landsman

Mirjana tar emot i sin lägenhet i centrala Ljungby, där hon har bott under hela sin tid i Sverige. Hon har vanlig arbetsdag, men tar ledigt någon timme för Smålandspostens besök. Vladica kommer hem från skolan med bästisen i släptåg.

Mirjana Culic gifte sig sommaren 1999 med en landsman som redan hade bott i Sverige i tio år. Några månader senare kom hon till Sverige från det forna Jugoslavien och i april 2000 kom även Vladica.

Mirjana lärde sig språket genom Svenska för invandrare, och fick ett tillfälligt arbete. Vladica började i sexan på Hjortsbergskolan. Efter två år fick mor och dotter permanent uppehållstillstånd.

- Sedan förändrades förhållandet. Han träffade en annan kvinna och vi skilde oss för ungefär två år sedan. Enligt Migrationsverket handlar det om ett skenäktenskap, men det är inte sant, säger Mirjana och skakar på huvudet.

Är tillsammans igen

- Vi älskar varandra fortfarande. Det tog inte så lång tid innan vi blev tillsammans igen. Han har kvar sin lägenhet men bor för det mesta här. Det är säkert skilsmässan som är haken, men utlänningsnämnden vägrar lyssna. Om de tror att det var ett skenäktenskap, varför kollade de inte upp det tidigare? undrar Mirjana.

- Jag vill att de lämnar oss ifred. Vi har inte gjort något brottsligt. Jag jobbar inom äldreomsorgen, där det är brist på personal. Jag ligger inte staten till last. Men det verkar inte ha någon betydelse att man gör sin plikt här, fortsätter hon.

Mirjana visar flera brev, ett från ledningen på Astradskolan där Vladica går, ett från socialchefen och ett från arbetskamraterna, som skriver under på att hon är uppskattad på sitt arbete. Ett brev från Vladicas teatergrupp finns också. Breven har skickats till utlänningsnämnden.

Mirjana och Vladica hoppas på ett mirakel. De känner att kommunen stöttar dem och i dag ordnas en demonstration vid Gamla Torg av Ung Vänster, där Vladica är medlem.

- Jag antar att vi har gjort allt, att vi har visat att vi är bra människor och inte ljuger. Först och främst tänker jag på Vladicas hälsa. Hon har ett hjärtfel och negativ stress kan bli farligt. Det är inte bra för en känslig tonåring att plötsligt bryta upp från allt, menar Mirjana.

Har tappat språket

Vladica säger att hon inte har någon bra kontakt med sin pappa i Serbien.

- Jag känner inget när jag tänker på hemlandet. Jag har tappat språket och kontakten med kompisarna där och skolsystemet är helt annorlunda. Jag lever ju som en svensk, jag fattar inte varför de gör så här, säger Vladica.