- Det är en tillgång att vara långtbortifrån
Så sade man i familjen och även om det egentligen var samma klockslag visar denna uppdelning i två ansikten hur det var och är i en gränsbygd med en minoritetskultur och minoritetsspråk inklämda mellan två stora, svenskheten och finskheten. En varken eller, både och kultur.
Knut Wredin är alltså tornedaling. Hans modersmål är tornedalsfinskan, ett av Sveriges fem minoritetsspråk. Han är född och uppväxt i Korpilombolo men har sedermera under sitt 80-åriga liv gjort en resa i Sverige som få; läst eller arbetat i Haparanda, Boden, Luleå, Borlänge, Brunnsvik, Stockholm, Sjuhäradsbygden, hela nordöstra Skåne.
Och så de senaste 36 åren i Växjö där han fanns på arbetsförmedlingen fram till pensionen.
Fördomar på nära håll
I skolan i Korpilombolo under 1930-talet fick han och kamraterna stryk om de talade sitt modersmål.
- Hela området skulle försvenskas. Vårt språk, meänkieli, fick vi tala hemma, knappt ens på skolgården.
Och två älvar bort, i Boden när han kom dit i tonåren, blev han kallad för finnpajsare och finnkoling. De som bor nästgårds är oftast de som har mest fördomar.
- Det är en tillgång att vara långtbortifrån. Man anses vara mer exotisk.
Ränderna sitter i
Hans bror talar inte längre den tornedalska dialekten utan
göteborgska. Ur Knut däremot har ränderna aldrig gått:
- För mig har det varit en fördel att tala som jag gör. Det förstod jag tidigt. Folk blir alltid nyfikna och börjar fråga varifrån man kommer, och så är det i gång, då har man fått en ny kontakt.
Fast, men detta säger inte Knut Wredin självmant, kanhända har hans förmåga att krydda ett samtal med någon
sidoberättelse, liksom hans allmänt godmodiga sätt, hjälpt till att skapa kontakt.
- Det finns ett talesätt för uppgivenhet i Tornedalen - det
lönar sig inte - som jag aldrig kunnat förlika mig med. Det har jag lämnat hemma.
