Grävde fram familjen ur snön med en wokpanna

I ett av de färgglada så kallade spisshusene vid berget Sockertoppens fot pågår frukostbestyren. Malte Jochmann värmer mjölk till kaffet medan åtta veckor gamla Svala ammar i mamma Elke Morgners famn. Vid köksbordet sitter storasyster Elida tillsammans med en vän till paret.

Så blir allt plötsligt mörkt och kallt. Snö tränger in genom fönstret. Når nästan upp till taket.

– Nu dör jag. Det var min första tanke, berättar Malte Jochmann för TT:s utsända i Longyearbyen.

– Men jag lyckades ta mig loss. Jag kröp ut och såg att alla hus i närheten var borta. Vi hörde ingenting innan skredet utan trodde att det var en snöslunga som kastade upp lite snö mot fönstret.

Resten av familjen är borta. Begravd. Bebisen har svepts ur Elke Morgners famn. Hon kan inte längre se henne, men hör henne gråta genom snömassorna.

– Jag visste att hon var vid liv och att vi var tvungna att få fram henne snabbt. Men snön var packad runt mig. Jag skrek på hjälp och Malte hörde mig.

Ovanpå ett köksskåp står en wokpanna kvar – trots att nästan 5 000 ton snö har dundrat ner från berget. Malte Jochmann använder locket för att gräva fram sin familj. Han är klädd i t-shirt och fleecebyxor, inga vantar. Han kunde ju inte veta vad som väntade den här lördagsmorgonen, den 19 december 2015. Det enda han vet är att han inte kan sluta gräva.

Efter 40 minuter är båda barnen räddade, kraftigt nedkylda men vid liv. Tvååriga Elida hittas under mer än två meter snö.

– Det kom massor av människor för att hjälpa till. Vi var så lyckliga över att vi hade klarat oss, säger Morgner.

Två människor omkom, en 42-årig man och en tvåårig flicka. Elva hus förstördes. Tragedin har satt djupa spår i Longyearbyen, ett samhälle med 2 400 invånare på den norska ögruppen Svalbard.

Och när ännu en lavin utlöstes på nästan samma plats 2017 var det många som fick nog.

– En del familjer kände sig inte säkra längre och flyttade till fastlandet. Vi vill vara kvar men bor i ett skredsäkert område nu, säger Morgner.

Fem år senare håller Longyearbyen på att förvandlas. Det arktiska samhället ska säkras för att bättre stå emot effekterna av det varmare och blötare klimatet. Svalbard är en av de platser där den globala uppvärmningen går som snabbast – och även om det inte helt säkert går att slå fast att en viss lavin beror på klimatförändringen så har riskerna ökat betydligt.

– Lavinerna 2015 och 2017 var så kallade femtusenårslaviner, de ska alltså ske en gång på 5 000 år och här inträffade två på kort tid, säger Kim Holmén, internationell direktör på Norska Polarinstitutet.

Bara några meter från Sockertoppen ligger en soffa. Här står också flera containrar och grävmaskiner. Kylan biter Elmer Lugod i kinderna när han plockar bland virket som skvallrar om det stora arbete som pågår för att riva 140 bostäder. Området anses inte längre vara säkert att bo i.

– Snön kan rasa ner, säger Lugod och pekar upp mot berget, där det har börjat byggas skredskydd som i framtiden ska löpa längs med hela fjällsidan.

Men innan mer permanenta säkerhetsåtgärder är på plats förlitar sig myndigheterna på ett varningssystem för lavinfara. Det innebär att vissa Longyearbyenbor ibland måste lämna sina hem i ett par dagar.

– Mycket har förändrats sedan 2015. Man har alltid vetat att det har funnits risk för skred på Svalbard, men inte av den storleken. Klimatförändringarna gör att får vi räkna med större och mer farliga ras framöver, säger sysselmannen Kjerstin Askholt, norska regeringens högsta representant på Svalbard.

– Vi har gjort riskbedömningar av bergets alla sidor och jobbar med att säkra byn. Det är ett stort arbete.

Det var mitt i natten när det knackade på Ida Larsens dörr. Brandmannen utanför meddelade att hon hade en kvart på sig att packa. De senaste 3,5 åren har hon tvingats lämna sin bostad flera gånger när lavinfaran har ansetts vara akut. Hon har en så kallad evakueringskompis att sova hos, men de som saknar det kan inkvarteras på hotell eller i skolans gympasal.

– Det finns lägenheter som är mer utsatta än min, jag blir inte evakuerad varje gång. Hade jag haft familj och barn hade jag nog valt att bo någon annanstans, men det finns knappt några lediga bostäder eftersom så många rivs, säger hon.

Från grannhuset gapar fönstren tomma. Det är den länga som redan har börjat rivas. Även Ida Larsens hus kommer att gå samma öde till mötes. Men under tiden är hon inte särskilt orolig över att bo kvar i Sockertoppens skugga.

– Jag är såklart rädd för att en lavin ska gå, men jag litar på myndigheterna. De har bra koll nuförtiden. Och händer det så händer det. Det blir ju en del av vardagen till slut.