Hämndrisk efter svensk vapenleverans tonas ner

Politiskt har det rått nästintill total enighet kring det svenska beslutet att skicka 5 000 pansarskott till Ukraina. Det är första gången sedan andra världskriget som Sverige skickar militärt materiel till ett land i krig.

Regeringen har motiverat beslutet med att vapenleveransen tjänar Sverige och svenska folkets säkerhet i ett läge där Ryssland hotar hela den europeiska säkerhetsordningen.

– Ukrainas kamp är också vår kamp, sade försvarsminister Peter Hultqvist (S) när förslaget presenterades.

Dagen därpå lades vapenpropån på riksdagens bord och behandlades i expressfart innan beslut fattades senare samma eftermiddag.

Den ryska reaktionen kom snabbt med en varning om att länder som levererar vapen som används mot rysk militär kommer att "hållas ansvariga".

Sverige har till skillnad från de flesta andra länder som skickat krigsmateriel inga försvarsgarantier från Nato. Spelar regering och riksdag högt med Sveriges säkerhet?

Katarina Engberg, senior rådgivare på Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps), konstaterar att i dagens spända läge är inget riskfritt.

– Det handlar om att väga risker mot varandra och det har beslutsfattarna uppenbarligen gjort. Risken med att vara passiv inför att Ukraina går under är större än risken för att delta i det militära biståndet, säger Katarina Engberg, som är doktor i freds- och konfliktstudier.

Hon framhåller att Sveriges åtagande skett inom ramen för EU, det vill säga tillsammans med 26 andra länder, och även varit samordnat med Nato.

– Det är en stor gemenskap, som också inkluderar länder som Australien och Kanada. Man får räkna med att det är ett kollektiv man ger sig på, och ett vid det här laget väldigt beslutsamt kollektiv dessutom, säger Katarina Engberg.

Vad gäller EU finns också en form av försvarsgaranti som skulle kunna ge Sverige skydd. Solidaritetsklausulen 42.7 i Lissabon-fördraget slår fast att övriga medlemsstater är skyldiga att ge stöd och bistånd om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium.

Klausulen har dock än så länge inte testats i en krigssituation.

– Det gäller både Natos artikel 5 och EU:s artikel 42.7. De har bara testats vid stora terrordåd. Nato är uppbyggt för att hantera väpnade angrepp så de har en annan planering och slagkraft för att lösa sådana uppgifter, men den finns latent hos EU också, säger Katarina Engberg.

Hon lyfter även att Sverige har ett nära bilateralt försvarssamarbete med USA och en nära partnerrelation med Nato.

– Skulle Sverige teoretiskt utsättas för någon form av motåtgärd som hämnd måste den som riktar det mot Sverige räkna med de här arrangemangen. Det vill säga det skulle inte vara riskfritt, vi står inte ensamma, säger Katarina Engberg.

Hon har svårt att se att just Sverige skulle utgöra ett mål.

– De ryska hoten har snarare varit svepande och generella och jag kan inte se att de än så länge har följt upp dem i något avseende. Det innebär inte att de inte kommer att göra det, men hittills har vi inte sett någonting.

Flera länder har skickat vapen, ammunition och annan militär utrustning till Ukraina. Tyskland, som tidigare sagt tvärt nej till vapenleveranser, gjorde strax efter krigsutbrottet en helomvändning och beslutade att leverera 1 000 pansarvärnsrobotar och 500 luftvärnsrobotar så fort som möjligt.

Även de nordiska länderna Danmark, Finland och Norge har meddelat att de skickar vapen och ammunition. Baltstaterna har tidigare skickat pansar- och luftvärnsrobotar.

Sedan Ryssland ockuperade Krimhalvön 2014 har Storbritannien och USA varit de huvudsakliga leverantörerna av krigsmateriel till Ukraina, enligt SVT.