Herren vid härden

Hela vintern sitter han bekvämt tillbakalutad medan hon står vid spisen och föder barn och man. Han vet knappt ens hur man löskokar ett ägg, blir bortkommen framför spisen.

Men så blir det försommar, termometern utanför köksfönstret kryper upp mot 20 grader, solen skiner, han har nyss klippt gräsmattan för första gången i år, dofterna väcker vårkänslorna.

Då! Då du! Plötsligt återuppväcks slumrande färdigheter i matlagningskonsten man aldrig kunnat ana hos honom när snön låg utanför.

Ut med grillen! Var är briketterna? Tändpappret? Grillvantarna, tången, blåsbälgen och alla de andra attributen som är nödvändiga för att utföra den rit han strax ska ge sig i kast med?

Han hittar förklädet hon hade stoppat undan i en låda i oktober sedan hon tvättat bort förra säsongens fläckar och strukit det fint.

Homo sapiens är ett märkligt djur. Man blir aldrig riktigt klok på rollfördelningarna mellan hannarna och honorna. Större delen av året är det hon som ensam besitter matlagningskunskaperna. Han blir helt handfallen i sådana sammanhang.

Men under utesäsongen växlar könsrollerna. Nu är hennes färdigheter i att införskaffa och tillaga födan inte längre mycket värda.

Ve den människa av honkönet som skulle närma sig en grill på en uteplats! Hon är lika portförbjuden dit som han känner sig under vinterhalvåret med sin irrationella köksfumlighet.

Nu är det hannarna som trängs framför butikernas köttdiskar. Det är därför det går så lätt att sälja färdigmarinerade och färdigkryddade T-bonestekar eller karréskivor. Honorna vet ju instinktivt att det är hygieniskt förkastligt att rått kött ligger där kanske i något dygn sammanblandat med örtkryddor fåglar bajsat på eller hundar kissat över.

Varför hannarna övertar matlagningsmonopolet när spisen ersätts med utegrillen är egentligen en gåta. Forskningen är mycket outvecklad kring detta märkliga beteende där rollerna mellan könen växlar under året.

Jag vet inte om det kan finnas medel att söka hos forskningsrådet eller hos EU, men för den som vill göra sig en forskarkarriär ligger här helt obruten mark. Tänk att så småningom få läsa en doktorsavhandling med titeln, "Herren vid härden".

En egen liten teori kanske kan läggas fram som avspark: ligger det någonstans djupt i hannarnas undermedvetna att återta hela ansvaret för familjens väl och ve?

Har vi här någon halvt anad rörelse i Rousseaus anda, tillbaka till naturen? Är det samma drift som förmår hannarna att skippa grottan under det ljusa halvåret och återuppleva stjärnhimlen från husvagnsdörren?

Kom igen nu beteendeforskare!