"Hopplös känsla när man är mitt uppe i det"

Maria Thoresson, psykolog och verksam i Göteborgsområdet, tog studenten just som 1990-talskrisen brakade loss, och gick rakt ut i arbetslöshet och förtvivlan.

– Det är en hopplös känsla när man är mitt uppe i det.

Det allra värsta var att inte veta när krisen skulle vara över, förklarar hon.

– När vänder det? Ska det fortsätta så här? Ovisshet är bland det värsta en människa kan utsättas för, och så känns det nog för många i dag. Om man visste att det här är över sommaren 2021, då är det lättare att förhålla sig till det.

Fast för alla unga som nu möter arbetslöshet och hopplöshet är det ingen som kan ge ett sådant svar.

– Vi som levt igenom tidigare kriser vet nu att det går över någon gång.

Men det visste ju inte Maria Thoresson då, på 1990-talet.

– Det var jättedeppigt.

Hon sökte jobb, men det var svårt att få något. Mycket handlade om olika stöd- och arbetsmarknadsåtgärder via Arbetsförmedlingen, berättar hon.

– Det var inte riktiga jobb, men det bättrade på cv:t i alla fall. Jag hade en jättebra kontakt på Arbetsförmedlingen, som verkligen trodde på mig och såg mig, och som ville mig väl. Det gjorde stor skillnad för mig.

Hon förklarar att just det var viktigt, att få en liten knuff framåt i rätt riktning, som gav hopp och självförtroende. Det var flera olika människor på vägen som stod för knuffandet, berättar hon.

– De var säkert inte alltid själva medvetna om det, men det hade en jättestor betydelse för mig.

Hon jobbade och pluggade om vartannat under några år samtidigt som krisen varade. Men de där små knuffarna framåt från olika personer gjorde underverk. Till slut vågade hon ta tag i sin gamla dröm från högstadiet om att bli psykolog.

– Jag kompletterade mina gymnasiebetyg och kunde börja plugga.

För henne löste det sig alltså på ett bra sätt till slut. Men det var deppigt och eländigt medan det varade. Så är det för många nu också. Det gäller att hitta strategier för att klara det jobbiga, förklarar hon, och rekommenderar struktur i vardagen.

– Man mår bra av att behålla en struktur. Något som gör det onormala normalt, så att man inte lever i ett undantagstillstånd.

Det är också viktigt att hålla i sociala kontakter, även om det till stor del måste ske digitalt nu, förklarar hon.

– Det hjälpte mig då, och det hjälper nog nu också, säger Maria Thoresson.