Jenz Kjellberg: Jenz Kjellberg: Ständigt denna kultur

De inbördes striderna i den olympiskt skitnödiga sekten Svenska Akademien har roat oss länge, även om striderna har sin grund i könsmaktstrukturer och övergrepp. När institutionaliserad självgodhet och högfärdighet hamnar i blåsväder är det fasansfullt roligt, och kulmen nåddes ju naturligtvis när man insåg att någon måste avgå och när man tvingade den enda vettiga och sansade personen där bära hundhuvudet och ta konsekvenserna för de andras agerande, tydligen även på inrådan av hans majestät själv. Min munterhet visste knappt gränser. Månde kan detta bliva spiken i kistan för båda dessa institutioner?

Men det är inte bara munterhet i kulturen. Ibland drabbas vi av elände och mörker och helt oväntade sinistra gärningar. Jag syftar naturligtvis på den omskakande nyheten att ABBA spelat in två nya låtar. Okej, jag ska vara rättvis här och erkänna att jag vet att själva ABBA inte ska ut och spela igen utan att det är deras hologram som ska uppträda, något jag, om jag vore cynisk, skulle kunna breda ut mig ganska mycket kring.

Men, det finns fyra gubbar i sjuttioårsåldern som sedan 1972 uppträtt i högklackat, enorma mängder smink, mantlar och latex och rustning och vickande rumpor, plutande munnar och blodiga tungor. De spelar vad de själva kallar hårdrock och detta gör de än idag. Vad som på sjuttiotalet var en helt ny och skrämmande och rebellisk form av kulturyttring har nu blivit patetiskt, beroende på att insikten om att var sak har sin tid inte nått dessa geriatriker i bandet Kiss.

I ljuset av detta faktum framstår ABBAs plötsliga uppvaknande som i sig ganska humant och oförargligt. Och det är ju inte som att de egentligen återförenas, utan bara släpper sig en sista gång. Sådant må vara hänt, särskilt när det ligger en obscen mängd pengar och väntar på en när resultatet av detta sista vädersläpp når världen. För pengarna styr ALLT, även kultur.