Livsfarliga båtattacker kan vara en lek

Under sommaren började det plötsligt komma rapporter från fritidsskeppare som blivit attackerade av späckhuggare. Attackerna sker fortfarande och kan pågå i flera timmar – och ibland leda till skador som kräver undsättning. Det har gått så långt att den portugisiska kustbevakningen under en period har förbjudit mindre segelbåtar från att färdas längs vissa extra utsatta rutter.

Med tiden har ett mönster blivit tydligt. Det är i första hand segelbåtar som attackeras – och angreppen riktas mot en särskild punkt.

– De tycks alltid sikta på rodret, och jag tror att det beror på att det är den del som kan röra sig. I vissa fall lyckas de flytta hela båten. Vi har sett filmer på segelbåtar som har svängt runt nästan 180 grader, säger marinbiologen Ruth Esteban till BBC.

Det visade sig även att det var en särskild grupp späckhuggare som ägnade sig åt attackerna. Och fotografier avslöjade att en av dem hade ett kraftigt sår på huvudet – troligen från en propeller. Detta gav upphov till teorier om att späckhuggarna var ute efter hämnd.

Men Ruth Esteban, som har ägnat sex år av sin forskarkarriär åt att studera späckhuggare, är skeptisk till hämndteorin.

– Vi vet inte vad som kom först, skadan eller den första båtincidenten, säger hon.

Hennes kollega och tidigare lärare Renaud de Stephanis, som har studerat späckhuggare sedan 1990-talet, instämmer. Tillsammans har de sammanställt information om de drygt 40 sammanstötningar som har rapporterats hittills.

Det framgår att späckhuggarna inte gör något för att gömma sig. De simmar intill båten, dyker ner, stöter våldsamt in i rodret och visar sig sedan på nytt. Späckhuggare som attackerar hinner man däremot sällan se innan de plötsligt dyker upp, förklarar Renaud de Stephanis.

– Jag har sett späckhuggare attackera kaskelotvalar. Då går det våldsamt till. Men det här, det handlar det om att de leker, säger Stephanis.

Han tillägger att späckhuggarna väger flera ton, så leken kan bli omskakande.

Lek tycks utgöra en stor del av livet som späckhuggare. Forskarna förklarar att det är mycket sociala djur, med synnerligen komplex och utvecklad kommunikation. Som rovdjur högt upp i näringsväven är det inte konstigt om leken ibland går ut på att visa sig aggressiv, dominant och stark.

– Om de upptäcker att de har kraften att flytta på något riktigt stort, så kanske det känns imponerande för dem, säger Ruth Esteban.

Frågan är varför det här beteendet plötsligt har blivit så vanligt just nu. En hypotes är att det kan ha med minskade bestånd av tonfisk att göra. Späckhuggare lever i täta sociala grupper och specialiserar sig ofta på att jaga en viss typ av föda. Utanför Portugals kust började en grupp späckhuggare för ett antal år sedan att stjäla tonfisk från fiskebåtarnas långa linor.

– Jag har inga bevis ännu, men jag kan svära på att det är från den gruppen de här späckhuggarna kommer, säger Renaud de Stephanis.

Det skulle i så fall kunna handla om att beteendet har utvecklats och förändrats då det lärts vidare från vuxna till yngre individer, som då börjat närma sig även andra typer av båtar.

Tanken får stöd av neurobiologen Lori Marino, vid Whale Sanctuary Project. Unga hannar är oregerliga och har ett behov av att hävda sig – och då kan kan den här typen av nya beteenden växa fram, resonerar hon.

Än så länge har forskarna inte kommit fram till ett slutgiltigt svar. Frågan är om det någonsin blir möjligt. Under tiden fortsätter sammanstötningarna. Och för de seglare som drabbas är det en dramatisk upplevelse.

– Jag är inte lättskrämd, men det här var hemskt. De siktade på rodret. Ratten snurrade kraftigt vid varje smäll, säger David Smith till BBC.