Malin framträder på hemmaplan för första gången

Visserligen har hon även tidigare framträtt på privata tillställningar i Tingsryds kommun, liksom vid gudstjänster och andra sammankomster i Söderportkyrkan i Tingsryd.

- Eftersom jag är troende och Söderportkyrkan är min kyrka här hemma har det blivit att jag sjungit en del där.

Men några mer officiella framträdanden kan hon inte påminna sig om att hon har gjort i Tingsryd. Åtminstone inte i Konsertföreningen Tingsryds regi. Det är nämligen den som bokat in Malin och pianisten Gottfried Rabl för en konsert i Söderportkyrkan i dag, lördag eftermiddag.

- Och där är jag ju van att sjunga, säger hon och ler.

Uppträdde som sjuåring

Och van vid att sjunga är hon sannerligen. Inte bara i Söderportkyrkan. Malin hörde nämligen till de barn som sjöng nästan innan hon kunde prata. Dessutom var hon målmedveten. Redan som sjuåring fick hon mamma och pappa att anmäla henne till att framträda på en allsångskväll i Brunnsparken vid Ronneby Brunn.

- Jag minns att jag sjöng I en sal på lasarettet och Nedför trappan jag springer, jag ska handla åt mor, säger Malin och ler vid minnet.

Blev uppskattat

Uppträdandet blev så uppskattat att allsångsledaren undrade om hon inte ville göra ytterligare ett uppträdande i Karlshamns Folkets hus där det skulle vara allsång veckan därpå. Vilket hon så klart ville. Men när hon efter sitt andra framträdande fick frågan om hon kunde tänka sig att ställa upp ännu en gång, sade föräldrarna stopp.

- Vi skulle på semester, och dessutom ville de inte ha sin lilla dotter åkande runt i folkparkerna.

Något som Malin så här efteråt är tacksam för.

- Vid den åldern är man inte mogen för några större äventyr i nöjesbranschen.

Blev vokalist

Annars har föräldrarna alltid ställt upp på hennes sångplaner, menar Malin. När hon som fjortonåring anmälde sig till ännu en allsångskväll i Ronneby, denna gång med en lite vuxnare repertoar i form av Kicki Danielssons hitlåt Joddlarkärlek och I don?t know how to love him från musikalen Jesus Christ Superstar, reste de inga invändningar när hon efteråt fick ett erbjudande om att bli vokalist i den kompande orkestern.

- Men jag var ju inte så gammal, så oftast var de med vid mina framträdanden.

Slet hårt på rösten

Att vara ute och sjunga nästan varje helg slet dock hårt på Malins röst. Därför föreslog föräldrarna att hon skulle börja hos en sångpedagog. Valet föll på Sylvia Mang-Borenberg i Ingelstad, och det var där Malin, som dittills

varit mest inne på pop, kom i kontakt med den klassiska musiken.

Och dessutom fick prova på att agera i de operetter som Sylvia satte upp med sina elever.

- Jag upptäckte ganska snart att jag verkligen älskade kombinationen av att både sjunga och agera.

Vågade satsa

När sedan Sylvia tog med sig Malin och några andra sångelever till österrikiska Salzburg på en sommarkurs i klassisk sång fick Malin den avgörande kick som behövdes för att våga satsa på en framtid som operasångerska.

Efter gymnasiet blev hon i stenhård konkurrens antagen till det prestigefyllda musikkonservatoriet i Wien i Österrike, och under den sex år långa studietiden hade hon regelbundna arrangemang och framträdanden. När hon var klar 1991 fick hon så fast arrangemang på Staatsopera i schweiziska Zürich. Och där har hon blivit kvar.

- Jag tillhör inventarierna där nu, säger hon och skrattar.

Första gången

Därmed inte sagt att hon inte har en del frilansarrangemang bredvid. Men trots att hon sjungit över stora delar av världen är det alltså första gången hon gör ett officiellt framträdande i Tingsryd. Däremot brukar hon vara hemma på mer privata besök en till två gånger om året. Självklart bor hon då alltid hemma hos föräldrarna och mormodern i barndomshemmet i Högebo utanför Konga. En stor herrgård som har gott om plats för Malin och hennes två barn.

- Men nu har husets sålts och till påsk ska mamma, pappa och mormor flytta till Tingsryd. Det är mycket arbete med att sköta om ett så stort hus och ingen blir ju yngre.

Känns vemodigt

Och även om Malin har all förståelse för föräldrarnas beslut tycker hon ändå att det känns lite vemodigt.

- Vi flyttade hit när jag var nio år och för mig har det alltid varit paradiset på jorden. Men jag försöker se det positivt: I livet är det ju så att för varje dörr som stängs öppnas en annan. Det gäller bara att ha ögonen öppna så att man

inte missar den!