Sanna Hellberg: Sanna Hellberg: Vilken värld väljer du?

”Jaha, då har jag gjort vad jag kan”, suckar ännu en förtidsröstare när jag kilar ner det numrerade kuvertet i en förseglad låda. I kommunhusets foajé stiger spänningen till ett dovt elektriskt surr under valveckan. Jag fyller på valsedlar i alla färger och håller tankarna så neutrala jag kan. Då och då viftar någon med en partisymbol som jag helst hade sluppit se, men jag tar emot varje röst enligt samma procedur. Granskar röstkort och klistrar kuvert från fumlande förstagångsröstare och stapplande sistagångsröstare. Övar på att möta alla blickar med samma lugn. Nervösa och beslutsamma, stolta och ilskna, hoppfulla och uppgivna. Blickar som ser på världen ungefär som jag, och blickar som ser något helt annat. Innanför skymtar samma rädsla, samma längtan, samma hopp. Känslorna har styrt oss åt olika håll, men jag vill inte vidga sprickorna med fler fördomar.

En eftermiddag kommer klimatet på tal i fikarummet. Någon påpekar att Sverige minsann inte alls står för en så stor del av världens utsläpp, som om det skulle ge oss rätt att fortsätta konsumera som om vi hade fyra jordklot och inte ett. Jag öppnar munnen. Stänger den igen. Varje fikarast är som en tidsresa till högstadiematsalen, där mina repliker alltid drunknade i lunchsorlet. Konversationen vandrar vidare och jag tänker att jag måste vara objektiv nu. Hålla mig utanför politiska diskussioner. Men det bränner i strupen när jag klunkar i mig mitt te och smiter därifrån utan ett ord. Jag har alltid varit rädd för att diskutera. Jag har inte haft någon tv på tio år och följer varken valdebatterna eller opinionsrapporterna. Kan inte kläcka ur mig välformulerade argument, bara känna med en självklarhet som svider ända ner i magen att jorden är ett ansvar vi inte kan krångla oss ur.

Egentligen kanske det viktigaste inte är vem vi röstar på den 9 september, utan vem vi röstar för. Ska vi fortsätta leva på lånade resurser eller lära oss att ta hand om den jord vi har för våra barnbarns och barnbarnsbarns skull? I alla val, stora som små, kan vi välja vilken värld vi vill leva i. Det är inte alltid lätt, men för varje beslut kan vi bli lite modigare. En dag kanske vi vågar möta varandras blickar utan fördomar. En dag kanske vi vågar sätta ord på den allra innersta rädslan och inse att vi delar den, i stället för att låta den dela oss.