Stress och omtanke i hemsjukvården

Måndag 15 maj

Måndag morgon klockan sju och jag sitter tillsammans med vårdpersonalen i samlingslokalen på Anna Trolle hemvård i Växjö. En snabb tanke säger mig att det måste vara ungefär åtta år sedan jag arbetade i äldreomsorgen sist. Då handlade det om extrajobb på ett äldreboende, nu är det hemvård. Allt är nytt och det känns lite ovant men samtidigt hemvant. Är det annorlunda nu? På morgonmötet läser en av arbetsgruppens planerare upp namn på de omsorgstagare som ska få besök under dagen. Eva-Britt Göransson, som jag ska arbeta med, har fått en liten lapp precis som alla andra. Där står namnen på de hon ska till och hon ropar ja när de läses upp, en försäkran om att ingen omsorgstagare ska glömmas.

Vi hinner bekanta oss med varandra lite grann över en snabb kopp kaffe innan Eva-Britt samlar på sig ett oändligt antal nycklar och vi tar varsin tjänstecykel och cyklar ut på dagens första besök. Det är ingen lång sträcka, upp i trappuppgången och pling på dörren och vi möter en näpen liten kvinna med vitt hår, rosa nattlinne och ena armen i mitella. Hon har brutit armen. I vanliga fall behöver Wera ingen hjälp alls, men nu är det svårt att dra på sig underklänning, klänning och strumpbyxor.

- Jag är bara till besvär! säger Wera.

- Så tycker jag inte om att du säger, svarar Eva-Britt.

- Är jag inte det?

- Vi är ju här för din skull, säger jag.

Eva-Britt håller med och Wera ser med ens lite nöjdare ut.

- Jag är så gammal att jag lika väl kunde vara död. Men jag är inte senildement i alla fall, säger Wera och ler.

Vi hjälper henne på med kläderna och Eva-Britt får så småningom kläm på hur mitellan ska sitta riktigt bra. Jag bäddar sängen, Eva-Britt ger Wera en öm klapp på kinden och säger att vi måste gå igen.

Nerför trappan och upp på cykeln igen, snart är vi framme vid nästa ingång. Eva-Britt låser upp lägenhetsdörren och vi möter en kvinna i morgonrock. Hon ska få morgonmedicinen som förvaras inlåst i ett skåp. Vi sätter oss vid köksbordet och ser till så att hon får i sig alla tabletter. Frukosten klarar hon själv, vi talar lite om vädret, sedan reser vi oss hastigt och säger

hejdå. Det känns lite abrupt.

Nästa trappuppgång. Kerstin Axelsson sitter i köket och äter flingor. Hon säger att det inte är så bra i dag. Eva-Britt ser ut att hitta som i sitt eget kök, hon är snabb och effektiv, plockar fram en kaffekopp ur ett av köksskåpen och serverar kaffe.

- Jag känner mig SÅ bortskämd, säger Kerstin muntert.

Så är det dags för uppbrott igen. Nästa omsorgstagare, Ebba, har varit sjuk i många år och är van vid att få hemvård. Hon ligger i sängen och tar sig själv upp i rullstolen när vi kommer. I köket talar hon om precis hur hon vill ha det. Hon ser verkligen till att få den hjälp hon behöver i vardagen. Det är bra. Jag rör i gröten på spisen och häller upp på tallrik. En halv fralla med ost blir det också och olika sorters juice.

- Här blandar vi drinkar,

skojar jag.

Ebba skrattar i soffan. Här finns tid för skämt men det är snart dags att gå.

Vi cyklar till nästa omsorgstagare. Clara står i hallen och ser glad ut, men jag har fått veta att hon är väldigt glömsk. Vi hittar ingen mjölk till kaffet. Eva-Britt berättar att kommunen har anställt särskilda inköpare som sköter just matinköpen hos

vissa omsorgstagare. Men här har det brustit, varorna har inte räckt till och det ska inte handlas förrän i morgon tisdag.

- Finns det verkligen ingen mjölk till kaffet? Och ingen ost? frågar Clara flera gånger.

Hon rynkar på näsan.

- Kaffet är inget vidare utan mjölk.

Vi bestämmer att vi själva köper en liter mjölk och lite pålägg under dagen. Annars är det ju lika illa nästa morgon. Eva-Britt steker snabbt ett par ägg som Clara tacksamt tar emot.

Eva-Britt pekar på en av kökslådorna.

- Är det här du har plastfolie?

- Jag är ju på så många ställen, det är inte lätt att komma ihåg, säger Eva-Britt.

Visst ligger folien där.

- Ni är så duktiga, berömmer Clara.

Vi går vidare.

Nästa omsorgstagare är en kvinna som bara behöver hjälp med att få ögondroppar. Hon är en bit över 90 år och har rullat håret perfekt, inte en slinga har kommit undan. Blusen är blommig, kjolen vit.

- Vad fin du är i dag. Du är färggrann, det är bra, säger Eva-Britt uppmuntrande. Hur är det annars?

Gerda säger att hon är nervös inför läkarbesöket i morgon, det handlar om hennes ena öga. Hon står i sitt kök och tårarna trillar. Eva-Britt och jag kramar om henne och säger några tröstande ord. Vi hade behövt sätta oss och prata en stund. Försöka mildra oron lite. Det känns som att vi smiter och det är ingen bra

känsla. Frustration. Gerda lämnas ensam med sina tankar. Tyvärr.

Innan förmiddagsfikat hinner vi med ännu ett besök, en kvinna som ska få sin medicin.

Vi är tillbaka i lokalerna. Klockan är bara tio men det känns som att vi har hunnit med tusen saker. Att effektiviteten är enorm märker jag redan efter tre timmar.

Efter kaffet cyklar vi till Britta Johansson som har samvarotid i två timmar varje dag. Britta lider av Parkinsons sjukdom, Eva-Britt tittar i hennes pärm där personalen antecknar vad som har gjorts hos Britta den senaste tiden. Vi hjälps åt med att renbädda sängen. Jag åtar mig att cykla till affären och handla lite, samtidigt köper jag mjölk och pålägg till Clara som vi var hos på morgonen. Kvällspersonalen får leverera varorna senare. Rullstolsdäcken behöver luft, sedan sätter vi oss en stund med Britta i vardagsrummet.

- Den här sjukdomen är ett

heltidsjobb, berättar hon. Att ta all medicin är omständligt, jag tar 28 tabletter varje dag.

Handen skakar, hon ger mig

ett informationsblad om sjukdomen. Eva-Britt kollar om det saknas något i badrummet och innan vi går får Britta en stor kram av Eva-Britt. Hon får en av mig också.

Det är lunch, men jag har svårt att släppa Brittas öde. 65-åringen med det glada leendet och de samtidigt så sorgsna ögonen. Det måste vara svårt. Ständig värk och en sjukdom som aldrig kan botas. Jag ögnar igenom informationsbladet.

Eftermiddagen börjar med två timmar hos Ebba, som vi var hos på morgonen. Vi hjälper henne att värma lunchsoppan.

- Det är en liten grej som lyser på radion, kan du se vad det är, säger hon till Eva-Britt.

Eva-Britt är genast där och trycker på några knappar, hon är verkligen ett alltiallo, undersköterskan i hemvården. Men det blir jag som trycker på rätt knapp till slut. Jag delar upp rökt skinka i olika plastaskar, en ska in i frysen. Sedan hjälper vi Ebba att sortera veckotidningar. Vi har en trevlig stund och pratar om allt möjligt. Hon berättar sin sjukdomshistoria för mig. Eva-Britt ordnar kaffe och tar upp kakor ur frysen. Efter fikat bryter vi upp, Ebba är nöjd och glad. Det är jag också, hon har ju fått tid och samvaro.

Tillbaka till lokalen. Vi tar en av bilarna för ett tillsynsbesök. Första dagen är över. Jag tycker det känns bra, intrycken är många.

Dagen börjar ungefär som i går. Vi går upp till Wera med brutna armen, hastar sedan vidare till Ebba. Det är hennes duschdag i dag. Hon tar sig upp i den nya duschstolen, Eva-Britt kör ut henne i badrummet. Det är trångt och bökigt, inte handikappanpassat precis, men det går. Allting går. Ebba tar sig över i nästa stol som är fäst i badkaret. Medan Eva-Britt duschar henne tar jag bort de gamla lakanen ur sängen, vädrar täcke och kuddar. Jag kokar gröten medan Eva-Britt bäddar och smörjer Ebbas fötter. Vi sätter oss alla tre vid köksbordet och fikar innan vi går vidare. Ebba verkar så nöjd och det känns bra att inte vara stressad överallt.

Nästa besök kräver bil. Vi ska utanför stan till Arvid och Stina Nilsson. Arvid ligger och tar igen sig på kökssoffan, Stina vilar inne i kammaren. Eva-Britt tar fram dammsugaren, den får jag, medan hon själv dammar och torkar golven.

Jag sätter mig en stund hos Arvid. Han är nyfiken och vill bjuda oss på kaffe, men Eva-Britt säger nej tack, vi ska snart gå. Eva-Britt ger dem medicin och glömmer inte att tömma postlådan innan vi åker.

Efter lunch cyklar vi till Ebba igen. Hon har börjat förbereda sin mat, Eva-Britt gör mos av potatis och morot, jag skär upp kalvsylta och serverar Ebba dagens lunch. Under måltiden hänger jag upp tvätt, Eva-Britt passar på att åka i väg och ge en annan omsorgstagare ögondroppar. När Eva-Britt är tillbaka rullar hon Ebbas hår.

- Salong Eva-Britt, skojar Ebba.

Papiljotterna hamnar i Ebbas hår en efter en. Efteråt fikar vi en liten stund. Sedan cyklar vi tillbaka till lokalen och dagens gärningar är över. Jag har redan lärt känna flera vårdtagare känns det som, och det är riktigt kul.