Sylvester Schlegel: Sylvester Schlegel: Dags för Öde Ö-romantik i vardagen
Som liten kombinerade jag rotande i föräldrarnas skivbackar med ett idogt radio-lyssnande, alltid med ett kassettband redo att spela in så fort något lät intressant. När veckopengen steg till en anständig nivå gick den raka vägen till den lokala skivhandlaren som på den tiden hette Carlessons, Radar och Samarkand. Kicken jag fick av att dyka ner i en sprillans ny RUN DMC eller Kiss-skiva kan liknas vid vilket missbruk som helst. Endorfinerna sprutade åt alla håll och jag visste att jag måste ha MER och det FORT.
Parallellt med lyssnandet smiddes det planer på hur jag i stället för att köpa skivor skulle bli en av dem som hamnade på skivomslagen som någon storögd yngling skulle smälla sin surt förvärvade veckopeng på. Men för att nå dit visste jag att jag ständigt behövde fylla på med det heliga bränslet. Intryck, inspiration, förkovran, specialstudier, kalla det vad du vill, men jag sög i mig allt som fanns att tillgå när man som jag, bodde i en bruksort med 800 invånare.
Efter ett tag nådde postorder-företag som Ginza och Dolores ända till Kosta och konsumtionen nådde en ny nivå. I kombination med Bonniers Rocklexicon och MTV kunde man nischa sig ordentligt och snöa in på obskyra indie- och skejtpunkband samtidigt som man fyllde på av klassiker från rockhistoriens outtömliga källa.
”För Spotify funkar lite som Kalles Chokladfabrik då man är musik-knarkare som jag. Man vet att all världens godsaker finns framför näsan på en, och det finns alltid nåt ballare att lyssna på några klick bort”
I takt med att min egen musikaliska verksamhet tog fart på allvar ändrades konsumtionen en aning. I stället för att som tidigare, i första hand lyssna på musik för att bli blown away av njutning, började jag mer och mer lyssna på musik för att ”se om det fanns nåt där”. Jag lyssnade efter sound, stilar och produktioner i hopp om att det skulle kunna inspirera till egna musikaliska stordåd. Hjärnan jobbade mer än hjärtat och i takt med att spotify sopade mattan med allt vad musikkonsumtion hette, fann jag mig plötsligt sorterandes låtar i olika listor, snarare än aktivt lyssnande. Jag kunde inte minnas när jag faktiskt lyssnade på en hel skiva rakt igenom enbart för njutnings skull. För Spotify funkar lite som Kalles Chokladfabrik då man är musik-knarkare som jag. Man vet att all världens godsaker finns framför näsan på en, och det finns alltid nåt ballare att lyssna på några klick bort, vilket gör att du har svårt att slappna av och ta in det som spelas i nuläget.
Överflödets förbannelse är obarmhärtig. Så en dag tröttnade jag på mig själv och mitt fåfänga lyssnande. Det ska ju vara kul att konsumera musik. Så jag stängde ner mitt Spotify. Gick till en välsorterad skivhandlare och plockade ut LP-skivor med en enda gemensam nämnare: Njutning.
När jag kom hem kände jag ett lyckorus jag inte känt på många år och bestämde mig där och då för att jag under kommande veckor inte fick lyssna på någon annan musik än de cirka 20 LP-skivor jag just släpat hem. Och det dröjde inte länge för än den njutning jag så länge saknat infann sig och jag förstod att det är det här det handlar om. På riktigt. Allt annat är oviktigt.
”Valfrihet och obegränsat utbud kan vara fantastiskt såklart, men frågan är om inte begränsningar är vad som får oss att uppskatta saker på riktigt?”
Valfrihet och obegränsat utbud kan vara fantastiskt såklart, men frågan är om inte begränsningar är vad som får oss att uppskatta saker på riktigt? Att applicera ett visst mått av ”Öde Ö-romantik” i tillvaron kan få oss att inse värdet i det lilla. Inga nyheter direkt, men väl värt att påminnas om då och då. Prova själva!
